För fem år sen var jag på väg över Atlanten, på det tredje “benet” av mina lastbåtsetapper på den stora resan. 13 dagar, från 14 till 27 mars befann jag mig ombord på det franska fartyget Fort St Louis, från Puerto Limón i Costa Rica, via Kingston Jamaica, till Rotterdam. Det var förstås härligt att närma sig Europa, målet var inte så långt borta nu. Men Atlantöverfarten var inte problemfri. Här några klipp ur Dagonattboken:
Kaptenen har missfärgade tänder; ger inget gott intryck.
Har jag nämnt att frukosten är mycket knaper här? Varannan dag är det bara lite juice, kaffe, ett par baguettebitar av valfri storlek. Jag lägger på lite nutella varje morgon; alternativen är marmelad/sylt eller honung, tilltalar mig inte. Varannan dag kan det finnas en liten yoghurt också. Någon enstaka gång en sötflanig croissant. Det är en sån där meningslös sydeuropeisk frukost, bara kaffe och kalorier.
Har jag nämnt att jag hittills inte sett en enda fågel, eller något som helst annat levande här ute på Atlanten!? Det är anmärkningsvärt, utan tvivel. Mestadels gråväder också. Idag dock för första gången klart solsken, om än något kyligt (inte mer än 11-12 grader ute på bryggan i morse.
Den här överfarten är den segaste av de tre. Den första, med Aglaia, var i särklass bäst, därnäst Hammonia Galicia (fast den var också seg) och nu Fort St Louis. Det enda som är bättre här är lunch och middag, både mat och det faktum att det bjuds vin till varje måltid. Idag drack jag uppfriskande vitt vin till fisken; annars rött bordsvin. Ja, och så är det ju inte helt fel med medpassagerare, även om det inte är så mycket man kan ha dem till. Ok, Flor (20 år) är inte ointressant att prata med, men paret Eric och Francoise… Nåja, de försöker ju vara trevliga på sitt sätt. Men de är dåliga på engelska, liksom stora delar av besättningen, inklusive befäl. Flor är bättre, men inte bra. När de inte är tvungna till något annat så är det franska eller filippinska som gäller.
Kallt och blåsigt, inga valar eller delfiner, knapert med fåglar. Resulterade så småningom i rocklåten You’re Driving Me Frantic Atlantic! – en dialog mellan en ilsken resenär och den stora oceanen. Håll till godo:
Liked this post? Follow this blog to get more.