Idag, 21 december, är årets kortaste dag på norra halvklotet. Solen går upp 08.50 och ner 15.22 vid Borås horisont, där jag håller till just nu. Solen är således över horisonten i 6,5 timmar, under horisonten 17,5 timmar. Om vi lägger till sisådär 45 minuters gryning och 45 minuters skymning, före respektive efter solens upp- och nedgång, så får vi en dag som är 7 timmar och en kvart kort, en natt som är 16 timmar och tre kvart lång.
(Denna knappt tillmätta dag är tillika min namnsdag; det är Tomas idag, Tomas tvivlaren… Om ni sen också får veta att jag är född i lejonets tecken, 16 augusti, så kan ni lätt räkna ut vad detta betyder för mig och för mitt förhållande till Universum, samt vice versa.)
((Om jag nu skall tillåta mig att göra en sinnesförvirrad astrologisk utvikning, vill säga. Jag funderar väl visserligen lite på Universum då och då i och för sig, men det omvända tror jag definitivt inte gäller. Universum har ju själva existensen att icke-tänka på, har nog inte tid med mig.))
I denna långa natt, på denna korta dag, repriserar jag min trotsiga lilla dikt Vintersolstånd. Den förekom senast i dessa spalter 19 december 2020. Slutet är detsamma nu som då, även om diktens språkliga gestaltning något modifierats i denna morgonversion (klockan är 06.34).
Det ligger något trösterikt också i mörkret. Något kravlöst ifredvarande, något ömsint kurande…
Vintersolstånd.
Nu står vi på toppen av mörkret.
Nu kan det bara gå utför
mot ljusare tider.
Kurar trygg i mörkret.
Ingen ondska ser mig.
Låter mig inte fångas
i det hårda,
obarmhärtiga
ljuset.
Liten
långsam
och låg
lutar jag mig lugn
mot den milda muren.
Utveckling,
ligg lågt…
Avveckling,
sträck på dig!
Unna dig lite
välförtjänt vila,
O, Något.
Det är du och jag,
ömsintaste Intet!
Varmaste kramen!
Liked this post? Follow this blog to get more.