Bland det första som hände på min promenad idag var att en sån här liten gynnare flög upp från där han höll hus:
En bofink, alltså. En av dom första. Och då blev man ju glad. Men han sjöng inte. Och det kan man ju förstå. Det är attans kallt i grunden, som jag brukar säga. Solen lyser, och det ser gott ut inifrån. Men när man kommer ut så isar det i vinden… Jag skulle heller inte haft nån lust att brista ut i nån smattrande katedraldrill, om nu nåt sånt hade vart aktuellt.
Men sen fanns ju dom här små sovdulillavideungarna förstås… Dom säger man ju inte nej till, om man så säger.
Lite längre fram inspanades oväntat nog lite rött mitt i den ganska färglösheten. Dom här var från i fjol:
Men dom här var från i år. Näst intill nyutslagna, skulle jag tro:
Jo, jag tackar jag… Hasselblom, d’ä godis dä. Litet men läckert.
Och så dök den här upp/ner. Vete fan var den hör hemma; i-går, i-sen eller i-nu…? Den är väl lite mer realistisk. Som det egentligen är, om man säger så…
Liked this post? Follow this blog to get more.