Ungkarlsvisan fick mig att lyssna mer på Fred Å, närmare bestämt LP:n Fred Åkerström sjunger Ruben Nilson, från 1963. Oj oj oj, så bra den är…
Visor var en hjärtegenre för mig i min ungdom, vilken sammanföll med den svenska vis-renässansen på 60- och 70-talet – vilken i sin tur var samtida med något vi lite svepande slappt kunde kalla en internationell folk music wave; tänker då på den engelska innebörden av folk music, alltså singer song-writers, ofta ensamma kvinnor eller män med gitarr, herr sedermera nobelpristagaren B. Dylan väl det allra största namnet.
Men nu är det flera decennier sen jag lyssnade på visor ordentligt, känns det som. Dags för en revival! (Vad är egentligen en visa, förresten? Det kan vi återkomma till…)
“Frans Ruben Isendorf Nilson, född 7 februari 1893 i Katarina församling på Södermalm i Stockholm, död 11 juli 1971 i Sundbyberg, var en svensk målare, visdiktare och plåtslagare,” kan man läsa på Wikipedia. Och ingen sjunger Ruben Nilson som Fred Åkerström! På den ovannämnda LP:n återfinns mästerverk som Trubaduren, Åkare Lundgrens begravning, Den odödliga hästen, Amerikabrevet… Och, inte minst: Fimpen och tändstickan... Den rörde mig till tårar idag. Vilken outsägligt rörande kärlekshistoria…
Uti en rännsten på ett torg bland sopor skräp och spån
Där låg en liten fimp och grät och inte långt ifrån
Det låg en liten sticka ifrån Kreugers tändsticksstad
Två vilsekomna själar ur nattens maskerad
“Ursäkta sköna fimp” sa han “ett fattigt tändsticksbarn
Som ännu ej fått offra sej i livets grottekvarn
Jag föddes i en stor maskin i Kreugers stickfabrik
Han skapte oss av ingenting och därför blev han rik”
“Å kors så rysligt intressant” goddag sa fimpen milt
Jag är av gammal god familj av ätten Chesterfield
Det var ett misstag troligtvis att jag blev kastad bort
Man brinner i sin ungdomsvår och därför blir man kort”
“Nåväl min fröken även jag är utav gammal ätt
Tre stjärnor var det namn som stod på askens etikett
Och jag ha många bröder jag vi bor i alla land
Vi tänder eld vi sprider ljus vi sätter allt i brand
“Ack om du kunde tända eld på mej” sa fimpen vilt
Då skulle du få smaka på en äkta Chesterfield
Och fast jag ej är fullt så vit som uti unga da’r
Så har jag dock en utsökt smak aromen den fins kvar”
Men plötsligt tystna’ bägge två och såg med skräckfylld min
Ett högre väsen som for fram med stadens sopmaskin
Och i en sky av gatans damm de blevo skilda åt
Och ingen märkte stickans ve och fimpens bittra gråt
Men på en tipp vid Riddersvik där möttes hon och han
Där lågo de bland lump och skräp tätt tryckta mot varann
Och solen sken och tände eld på stickans huvudknopp
Och fimpen den gick upp i rök och tändstickan brann opp
Liked this post? Follow this blog to get more.