Kom på att jag glömt att lägga ut min (ö)kända juldikt “Tomte på vägen” nu i jul. Å andra sidan publicerade jag den å dessa sidor förra julen. Men kanske har någon läsare glömt?
Dessa få rader representerar ett av mycket fåtaliga försök från min sida, att författa en dikt på traditionellt bundet, rimmat versmått; hatat och föraktat av somliga, älskat av andra. Det är verkligen inte lätt – åtminstone inte om man som jag har höglitterära och kultursnobbiga ambitioner – att skapa en allvarligt och känsligt menad text av detta slag, i dessa cyniska tidevarv – nota bene: utan att förfalla till ironiskt skämtsamma gester. Därför tillåter jag mig att vara relativt nöjd med aktstycket i fråga.
För att i görligaste mån undvika uttråkningssymtom hos läsare som minns dikten sen förra julen, har jag dristat mig att i år komplettera med såväl ljud (en av mina första låtar faktiskt) som bild.
Bara en ensam tomte på vägen, och ett doftande fat med gröt. Bara ett linlockigt barn, en sägen, soldaten som aldrig sköt. Bara ett tindrande barnaöga i navet av världarnas hjul. O, stjärna på pällens glimmande höga! O, gåtors gåtfulla jul…
Liked this post? Follow this blog to get more.