Ordet tjusenhet finns inte; tjusning heter det ju. Men jag minns en föredragshållare i IOGT Godtemplarlokalen i Broaryd, den lilla småländska by där jag växte upp en gång för länge sen. Han visade ljusbilder och höll föredrag, minns inte vad det handlade om. Men han upprepade gång på gång, nästan en gång per ljusbild: “Ja, si det häringa har också sin tjusenhet!”
Ovan ser vi nu min bild av maskrosfröbollen, sedd skarpt med mitt vänstra öga, suddigt med mitt högra. Visst, båda har sin tjusenhet… Och visst kan det vara skönt ibland att inte behöva se världens alla oginheter med full skärpa. Men ärligt talat, nog är det att föredra att kunna se klart och tydligt. Det suddiga kan man ju alltid fixa ändå, vid behov; man kan låta ögonen fyllas av tårar (sorgsna sådana, eller glädjedito), man kan dricka brännvin tills man ser dubbelt, osv. osv.
Liked this post? Follow this blog to get more.