Det har varit mycket musik på bloggen på sistone. Här kommer lite till. Vaknade tidigt på morgonen för ett par dar sen, låg kvar i sängen, ville inte stiga upp. Reelade lite på facebook med telefonen – plötsligt fascinerad, mesmeriserad… Det var Jackson Browne som framförde en lugn och stillsam låt med sån där total autenticitet… så där på allvar, utan några som helst åthävor eller tricks, inget annat komp än hans egen akustiska gitarr, bara han själv på scen… inspelat 2022 såg jag. Då var han 74 år, precis som jag är nu. Sån ville jag vara…
Forskade lite om låten, Something Fine. Den var skriven redan i början på 70-talet, visade det sig; 50 år gammal låt alltså. Än sen? Bra musik åldras inte; fin konst åldras inte; ars longa, vita brevis.
I min tolkning av Something Fine lider låt-jaget troligen av någon allvarlig sjukdom, kanske är han dödsdömd. Han sjunger till någon han älskar, ser nostalgiskt tillbaka på vad de gjort tillsammans. Framför allt tänker han på hur fint de hade det i Marocko en gång. Han kommer nog inte att få uppleva något så fint igen. Men han ser tillbaka med tacksamhet; ångrar ingenting. Han har fått vara med om something fine…
Här är länken till låten i min morgonversion.
Something Fine
Jackson Browne
The papers lie there helplessly
In a pile outside the door
I’ve tried and tried, but I just can’t remember what they’re for
The world outside is tugging like a beggar at my sleeve
Oh, that’s much too old a story to believe
And you know that it’s taken its share of me
Even though you take such good care of me
Now you say “Morocco” and that makes me smile
I haven’t seen Morocco in a long, long while
The dreams are rolling down across the places in my mind
And I’ve just had a taste of something fine
The future hides and the past just slides
England lies between
Floating in a silver mist so cold and so clean
California’s shaking like an angry child will
Who has asked for love and is unanswered still
And you know that I’m looking back carefully
Cause I know that there’s still something there for me
But you said “Morocco” and you made me smile
And it hasn’t been that easy for a long, long while
And looking back into your eyes I saw them really shine
Giving me a taste of something fine
Something fine
Now if you see Morocco I know you’ll go in style
I may not see Morocco for a little while
But while you’re there I was hoping you might keep it in your mind
To save me just a taste of something fine
Liked this post? Follow this blog to get more.