Glömde berätta om smörgåsstenen i beskrivningen av mina småskolelogistiska förhållanden senast. Det var en sten som låg alldeles bredvid min skolväg, och som var fin att sitta eller ligga och drömma på. Man kunde också äta upp eventuella smörgåsar som inte gått åt tidigare under dagen, på matrasten i skolan. Mamma ville helst att jag åt upp hela matsäcken, så jag blev stor och stark när jag blev stor.
Stenen såg mycket mindre och blygsammare ut idag, än jag minns den. Så är det ju inte sällan när man återser något man kommer ihåg från barndomen. Man själv har liksom vuxit, relativt föremålen.Träden bredvid smörgåsstenen hade även de blivit större och skymde den delvis. Och så var den nästan helt täckt av mossa. På så vis påminner den om mig; också på mig har det börjat växa mossa lite smått, och nog känner jag mig allt mindre i världen…
Liked this post? Follow this blog to get more.