Jo, därför att att det kommer att handla om kameleonter här, och kameleont kommer från ett grekiskt ord som betyder just “litet lejon på marken”. Vilket är extremt ologiskt vada markvistandet anbelangar, eftersom kameleonterna lever i buskar eller träd. Lejonlikheten kanske kan diskuteras; nog ser de rejält respektgivande ut med sina stora huvuden och sin taggiga fysionomi, i någon paritet med savannens konung.
Och sen är det ju det här med ögonen… De kan vridas helt oberoende av varandra; ett öga kan se åt ett håll, ett annat samtidigt åt ett helt annat. Fascinerande och eftertraktansvärt. (I min ungdom såg jag mig själv inte sällan stundom som indian, stundom som blixtsnabb revolverman i vilda västern (två revolvrar, kolvarna framåt, á la “korsdrag i dödens dal”). I båda dessa roller skulle förmågan att hålla uppsikt mot mer än ett håll samtidigt otvivelaktigt ha varit en stor tillgång.)
Åsså tungan då… Lika lång, eller en och en halv gånger längre, än hela kroppslängden. Kan kastas ut blixtsnabbt. Klibbig där fram. Fångas det som fångas bör. Rädde sig den som kan.
Och sist men inte minst detta att de kan skifta färg. Förr trodde man att de huvudsakligen gjorde detta för att kamouflera sig och bättre smälta in i omgivningen. Men nu har forskning visat att de får sina olika kulörer alltefter den sinnesstämning de befinner sig i: förbannade, parningssugna, rädda, etc…
Tycker Wikipedia skriver smågulligt om kameleonterna. Tänkte först citera alltihop, men åtrade mig. Ni får läsa själva om ni har lust; länk här. Att göra det, och samtidigt beglo de cirka 32 kameleontarter jag fotat på Madagaskar och just lagt ut på Flickr, torde ge en icke föraktlig estetiskt-fascinativ upplevelse.
P.S. Dom här argusögona tar priset…
Liked this post? Follow this blog to get more.