Jag lider av skrålhosta. Med oregelbundna intervall (alltså icke “med ett gökurs regelbundenhet” [cit Palme]), men ändock), med förkärlek (kärlek från hostans sida, inte från min) nattetid, då jag förväntas sova (irriterande många parenteser och inskott i den här texten, för övrigt), skakas min kropp av skrällande skrålhostattacker (“skrål” bör väl vara ett s.k. teleskopord, en sammanslagning av “skrik”/”skräll” och “vrål”?). Detta predikament omöjliggör all sömn; tvingar mig att i stället gå upp och värma en mugg vatten i mikron. Kokhett vatten är nämligen det enda som kortvarigt lindrar och i någon mån hejdar hostans härjningar. Någon hostmedicin värd namnet har vår medicinska vetenskap tyvärr ännu icke konstrukreerat.
Skrålhosta av denna art torde kunna betecknas som ett evolutionärt missgrepp. Inte en enda minikubikmillimeter slem lossas ur halsens grepp. Ingenting händer, förutom att hostaren i fråga (jag i det här fallet) utmattar sig totalt och i sinom småningom tid avlider av sömnbrist.
Detta är icke evolutionärt försvarbart, mina vänner! Skrålskrällhosta av denna typ hjälper inte vare sig arten eller mig att överleva – tvärtom! Den gör ingen nytta, behövs inte, och skulle således inte behöva uppstå. Den fungerar absolut inte – och borde följaktligen inte kunna bli bestående (se aforismer).
Liked this post? Follow this blog to get more.
Hade du varit i närheten hade jag kunna hjälpa dig till lungnare nätter med min österrikiska hostmedicin som hjälpte alltid din far o Aina som då o då också föll offer för dessa hemska host attacker ! Paracodin med codein var namnet,30 droppar åt gången!
Ja, det hade inte varit dumt. Nu tror jag väl ändå att hostan är på väg att ge sig lite… peppar peppar…