Ja, skandalen består i att jag igår publicerade en rumphuggen version av Nils Ferlins En liten konstnär. Usch och fy! Respekten mot poesin och verkets skapare kräver att man återger verket så som det formulerats och strukturerats av sin upphovsman. Att exempelvis ändra på radindelningen av en dikt är en dödssynd! Radbrotten är av avgörande betydelse för versens rytm och estetik. Att skriva fri vers är lika med konsten att börja på ny rad, påstås det med fog ibland.
Nåväl, nu är ju förvisso En liten konstnär inte fri vers, utan traditionell, bunden dito. Inte heller hade jag ändrat på radindelningen i gårdagens publicering av dikten. Men jag hade rumphuggit den! Hela dikten var inte med. Så här ska den se ut, i sin helhet:
En liten konstnär
Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.
Det skull han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.
Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.
Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! – En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
– Ett stort geni!
Så kunde det falla ibland ett ord.
– Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sej stel i kölden sträng.
Fryser sej fast – precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där – dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.
Upprörande slarv av Eders Bloggör vill jag kalla det! Förundrar mig över att ingen har hört av sig och upprört skällt ut mig efter noter. Alltnog, här följer en blygsam liten inspelning av dikten i fråga. Tonsättningen är gjord av Lille Bror Söderlundh.
Liked this post? Follow this blog to get more.