Om ni hade problem med engelskan i Little Musgrave (se förra inlägget), eller om ni helt sonika var för slöa och slappa för att orka läsa hela den långa texten, så kommer här själva grundstoryn med mina egna ord, transponerad från vers till prosa och dessutom översatt till svenska, för att göra det ändå lättare för er.
Little Musgrave har fått namnet Lille Jon, Lord Barnard’s wife heter Esmeralda, och Lord Barnard själv har blivit Greve Gråman. Håll till godo:
Jo, det är ju så att lille Jon går till kyrkan den där söndan. Inte så mycket av religiösa skäl. Nä, det handlar mer om att han vill kolla in alla vackra damer som kommer dit, uppklädda i bästa söndagskyrkostassen. Och snyggast av alla är greve Gråmans fru, Esmeralda, det tycker Jon. Hon verkar inte tycka han är så ful heller, för dom kastar lite blickar på varann, å vips! Så har dom bestämt träff i hennes lilla lustslott Rosenro till kvällen. Jajamen, så snabbt kan det gå i en medeltida ballad minsann. I själva verket hade dom vart förälskade skitlänge, påstår dom båda. Fan tro’t…
Alltnog och emedan, en liten retlig väpnare hör och ser vad som händer, och han bestämmer sig direkt för å skvallra för greve Gråman. (Antagligen har han lite sluga baktankar på rätt många pengar i gola-lön, misstänker jag…) Ja, greven blir ju förbannad såklart, när han får höra detta. ”Talar du sanning har du förtjänat en rejäl hacka, men ljuger du så slår jag ihjäl dig!” muttrar han surt.
Greven ryter i och säger till alla sina hjälpgubbar där då, att dom ska rusta sig och hoppa upp på sina kusar. För nu ska det bli rida av: Mot Rosenrot! Fast inte med för mycket buller å bång, så Jon blir förvarnad. Men en av gubbarna är förtjust i Jon å blåser i ren ordertrots sitt horn för å varna (undras förresten hur det gick för han sen, jag menar, det troliga är väl att greven åtminstone lät hugga av’en en hand eller så; men inget sägs om detta i balladen).
Varningen var förgäves i alla fall. Jon var la lite orolig, tyckte han hörde nåt, där dom låg å gosade i sängkammarn på Rosenro, men Esmeralda lugnade honom. Hon var helt inställd på å vänslas i sänghalmen, och det gjorde dom med besked, skulle jag tro.
Men på morgonen bröta greven och hans gubbar in där i sovrummet och tog dom på bar gärning. ”Upp med dig å fajtas för ditt liv (din j-el!)!” vråla greven. ”Och klä på dig, för satan! Ingen ska komma å säga att jag slått ihjäl en naken man här.” Jon kommer la opp, men sakta som fan. Han är klart rädd som in i bänken, känner nog att det här barkar åt skogen fullständigt.
Greven har två bra svärd, och ger det ena till Jon. Och så blir det svärdfajt, envig kallade dom det på den tiden. Jon får in ett bra hugg och sårar greven rejält. Men nästa hugg är grevens, och det tar kål på Jon direkt. Greven frågar hånfullt vad hon Esmeralda, frun hanses, tycker om Jon nu, när han ligger där dö å blodig. Men hon ba, då ba, hasplar ur sig värsta kärleksförklaringen, trots det svåra läget. Hon känner nog på sig att det kvettar vad hon säger, hon blir ihjälslagen ändå.
Å mycket riktigt, den jävla greven delar frugan sin i två delar med sitt stora, blodiga svärd. Fy te fan… Han tycker han är tvungen å göra det, hedern (ha!) kräver det, typ. När han har gjort det är han ändå lessen direkt, å skriker om en grav att stoppa ner det älskande paret i. Det är bästa väpnaren och finaste frun som gått åt, går han på.
Verkar som han får men för livet av alltihop till på köpet. Han blir änna deppig och dyster, helt enkelt. Ja, inte undra på, säger jag, han får skylla sig själv. Han hade väl inte behövt ta i så där, kan en tycka. Kunde väl satt dom i fängelse på vatten å brö ett tag, och sen låtit udda va jämt, när det hade lognat ner sek lite…
Liked this post? Follow this blog to get more.