Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Det där var saxat ur Gunnar Ekelöfs Eufori (Färjesång 1941), en underbar dikt i en fantastisk diktsamling, som betytt en hel del för mig. Nuförtiden läser jag inte mycket poesi; mer förr, men inte så mycket då heller. Men det är sannerligen inte kvantiteten det kommer an på när det gäller lyrik, det är kvalitén; eller rättare sagt: vissa dikter, inte så många kanske, talar direkt till en, till hjärta eller hjärna, medan de flesta dikter (inte minst Ekelöfs) lämnar en oförstående och oberörd.
Och de där dikterna som talar till en, dem kan man läsa gång på gång. De varar i åratal, hela livet. Man läser långsamt, begrundande, njutningsfullt… Det är en genre och en läsart fullständigt i otakt med vår tid; snabb, glassig, ytlig…
We live in a world where funerals ar more important than the deceased, marriage is more important than love, looks are more important than the soul. We live in a packaging culture thar despises content.
Det där var en del av ett citat av Sir Anthony Hopkins som dykt upp på Facebook på sistone, och som jag finner fångar något av rådande tidsanda.
Men, inte fan är man bara till för att klaga, än finns det mycket mellan Skanstull och Haga, som sagt var. Här uppe från Söders höjder i Borås (Söderkullsgatan, Söderlidsgatan, Södermalmsgatan, Söderljungsgatan…) tänkte jag bege mig västerut i morgon, en bra bit (713 mil). Ska hälsa på min yngste son Jakob med familj i Charleston, South Carolina, USA. Han jobbar på Volvo där i ett par år (se tidigare inlägg Dom 7 barnbarna). Det blir jul och nyår på andra sidan Atlanten den här gången.
Liked this post? Follow this blog to get more.