Jag är anti-teist, tycker i princip illa om alla gudar (teo– betyder guda-, guds-). Så har det inte alltid varit. När jag var liten hade jag en stark barnatro. Gick ordentligt i kyrkan när jag konfirmerades vid 12 års ålder, skrev upp vad predikan handlade om. Bad aftonbön varje kväll. Osv.
Så småningom insåg jag förstås att allt det här med gud och religion var sagor. Nödvändiga sagor som evolutionen frammanat för ökad sammanhållning i gruppen, för kosmos i kaos, för narrativ mening med hur allt hängde ihop i världen, för tröst och hopp om himmelriket efter denna jämmerdalen, osv. Fullständigt absurt, men fullt evolutionärt förklarligt, inget konstigt alls.
Inget konstigt – men förödande farligt. En källa till total intolerans: det är vi som har rätt och vet vad som är heligt. Alla andra är avgudadyrkare. En ödesdiger förstärkning av vi mot dom-tänkandet. ”Heliga” urkunder, som Bibeln och Koranen, är till stor del instruktioner i folkmord av ”dom andra, dom otrogna”. Gud bryr sig bara om dom som knäböjer för honom, inte dom andra otrogna hundarna.
Miljoner människor har genom århundradena blivit dödade i religionens namn.
Så ligger det till.
Men frågan är om ändå inte islam är värst av alla de imperialistiska världsreligionerna. I alla fall i vår tid. Jag citerar Henrik Höjer, vetenskaplig redaktör i internettidskriften Kvartal, som i sin tur citerar Ruud Koopmans, professor i sociologi och migrationsforskning vid Humboldtuniversitetet i Berlin:
koopmans-om-islamLiked this post? Follow this blog to get more.