Det har regnat hela dagen. Det har fått mig att tänka på en dikt som jag blev förtjust i för sisådär ett halvt sekel sen. Egentligen läste jag och förstod bara första strofen. Men det räckte; den var så fylld av vemodigt välljud… Jag drömde om att lära mig franska flytande en gång, mest för att det är ett så utsökt välljudande språk… Nåväl, så blev det inte. Alla drömmar måste inte förverkligas. Om blott som drömmar är drömmar ljuvliga ändå…
Men här är dikten, skriven 1874 av Paul Verlaine:
il-pleureLiked this post? Follow this blog to get more.