I mitt sökande efter något att bloggelera om idag hampade det sig så att jag stötte på en “dikt” (citationstecknen betyder: “vete fan om det är nån dikt…”) på datorn. Den skrevs i januari 2017 ombord på Hammonia Galicia, det containerfartyg som tog mig över Stilla Havet, från Auckland Nya Zeeland till Cartagena i Colombia (jorden-runt-utan-att flyga, ni vet). Tog 18 dygn cirka, och den här dikten är skriven i slutet av den etappen, på tillfälligt strandhugg i Manzanillo, Panamá, verkar det som. Dvs. jag gick inte i land, utan trynade i min fina hytt.
Inte vet jag om den här s.k. dikten är bra på nåt vis, om den kan ha nåt å ge… Det får ni avgöra.
Vaknade
Jag vaknade av att jag snarkade till
Int visste jag att jag höll på å sova!
Jag tittade ut genom fönstret
och upptäckte att jag befann mig i Manzanillo i Panamá
Inte visste jag att jag var i Panamá!
Hur har jag hamnat här?
frågade jag mig
Nja, det är en lång historia
svarade mitt andra, mer medvetna jag
Ska vi verkligen dra den här och nu?
Mitt poetiska jag svarade inte, för
Jag upptäckte att jag satt och drack en klunk rent rom i ett smutsigt glas
fastän klockan bara var halv sju på morgonen
Inte visste jag att jag var alkoholist!
Nå, det är väl kanske inte riktigt klarlagt ännu
Vi får se vad som händer när du kommer hem
Hem, mumlade jag
Är jag borta på något sätt?
Jo, du är ute på en resa jorden runt
utan att flyga
Utan att flyga!?
Har du druckit av nattpotten? som dansken säger
Vad overkligt det låter!
Jo, men så är det
Och nu sitter du och skriver
den här värdelösa dikten
bara för att fördriva tiden
tills frukosten serveras klockan sju
Jaha ja, på det viset
muttrade jag, och tömde mitt glas
Nu har de gigantiska lyftkranarna utanför börjat röra på sig också
noterade jag med visst intresse
Hoppas nu de tar god tid på sig
så jag inte kommer fram till Cartagena för tidigt
jag har ju inte bokat mitt airbnb förrän den nittonde
spekulerade mitt rationella jag
Skit i det, replikerade mitt lite mer känsloinriktade jag
Det sker som sker
Qué sera, sera, alltså
Det blir som det blir
Eller som redan den gamle dynamitpatronspoeten Elmer D konstaterade:
Allt blir och allt blir
Och du blir, vad allt blir
När det dör:
En del av det hela
Jaha, ja det låter ju uppmuntrande
tänkte jag snusförnumstigt
och skalade en jordnöt
och stoppade in i munnen
för att stå mig lite bättre i väntan på frukosten
Men du, sa jag till den del av mig som alltid tror den vet
Kan du inte ge mig en ledtråd till
hur det kommer sig att jag har hamnat här i Manzanillo?
Tja, svarade jag, strängt taget kan man säga
att vad alltihop kokar ner till
wenn alles umherkommt, så att säga,
är nog att det det i grunden handlar om är mod
och självrespekt
När drömmarna tagit slut
när man ger blanka fasen i vår tids njutningskrav
så är det mod och självrespekt som blir kvar
Man kan väl inte leva
om man föraktar sig själv?
Jo, det kan man nog i och för sig
Men det är väl inget vidare liv?
Jag somnade om av att jag vände mig om
och la mig till rätta
(Tur att jag ställt in telefonen
på väckning klockan tjugo minuter över sju
så att jag inte missar frukosten
med den stora muggen svart kaffe
som mässpojken från Filippinerna lagar till,
hann jag nästan inte tänka
innan jag slumrade in)
Liked this post? Follow this blog to get more.