En av de få s.k. roliga historier jag kan går ungefär så här:
En präst fick reda på att en av hans församlingsmedlemmar, en välbeställd bonde, som nyligen blivit änkeman delade hus och hem med sin hushållerska, ja att de till och med delade säng.
“Men”, undrade pastorn bekymrat, “ser du då inte risken för syndfulla handlingar vid så nära kontakt med det motsatta könet?”
“Nej då, ingen fara,” genmälde bonden. “Vi har satt upp en bräda mellan oss i sängen.”
“Men betänk ändå, om frestelsen skulle bli alltför stark!?” menade gudsmannen.
“Nädå, det är inga problem,” svarade bonden. “Då tar vi bara bort brädan!”
Brukar få en del skratt där, även om jag tror många har hört historien förr. Men lite lagom snuskiga skämt går som bekant ofta hem.
Men nu till rubrikens samband: Jag håller på och tittar på samtliga avsnitt av Babel från i höstas, SVT:s litteraturprogram. I avsnittet från 27 oktober ingår en bokcirkel; tre personer har läst Oscar Wildes enda roman: Dorian Grays porträtt från 1890. Alla tre, och även programledaren Jessika Gedin, är överens om att boken överflödar av minnesvärda aforistiska formuleringar. Det är ett av Oscar Wildes adelsmärken som författare att kunna formulera sådana. Läsaren har lust att stryka under och anteckna det ena citatet efter det andra. En berömd aforism från Dorian Grays porträtt lyder sålunda:
Det enda sättet att bli av med en frestelse är att falla för den.
Ser ni sambandet? Oscar Wildes aforism får konkret gestalt av brädan i historien!
Jag frågar mig: Kan den där bonden verkligen ha läst Wildes roman?
Liked this post? Follow this blog to get more.