I eftermiddag fick jag för mig att flykta ut (göra en utflykt) i det vackra vädret. Sagt och gjort. Tog cykelen och for iväg. Målet var den vittberömda Svarttjärn (en liten vattensamling i den mestadels planterade granskogen).
Som ett svart öga ligger den där, tjärnen. Men så gott som inte ett liv vare sig hörs eller syns. Inte ens några blixtsnabba, svårfotade trollsländor, som det annars näst intill brukar krylla av här. Inte ett fågelpip… Jo, en gräsandsmamma lockar på sin små nånstans i närheten. Det är allt.
Vinden gör vackra krusningar på tjärnens svartblanka yta. Annars inga fotomotiv så långt mitt norra öga kan se.
Då, plötsligt, bryts dödläget. En padda kommer gående på stigen, rakt emot mig. Verkar vara på väg till vattnet. Men det går inte fort. Det är bara en liten unge, som har all möda i världen att paddkravla sig fram (walking the toad…) genom gräset.
Miniminpaddan (ca 5 cm stor) får mig löjligt nog att tänka på begreppet teve-bärare. Det är något med sättet den poserar med frambenen… En teve-bärare är, om ni inte visste det, ett supermachomanligt muskelbyggar-missfoster med armarna i ständig parentes, som om det så gott som enbart ägnat sig åt att bära tjockteveapparater i sitt hjärndöda liv – och är stolt över detta!
Nåja, det är förstås inte lätt för en padda att veta, att tjocktevetiden är förbi. Nu härskar platt-teven. Och teve-bärarna har blivit onödiga…
Liked this post? Follow this blog to get more.