Jo, min prosaskiss (prosadikt?) i förra inlägget var inspirerad av William Shakespeares berömda sonett 18: Shall I Compare Thee To A Summer’s Day? (vilket signaturen Anonym redan listat ut; se kommentar.) Så här ser originalet ut:
Shall I compare thee to a summer´s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer´s lease hath all too short a date.
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometimes declines.
By chance or nature’s changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st,
Nor shall Death brag thou wand’rest in his shade,
When in eternal lines to Time thou grow’st;
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
Och här en översättning av Sven Christer Swahn från 1980, utifall att den finstämda renässansengelskan skulle förorsaka problem:
Ska du bli jämförd med en sommardag?
Du är mer älsklig, mera lagom het;
majs blida knoppar bryts av blåstens tag
och alla sommarens kontrakt går bet.
Ibland är solens ansikte för varmt
och ofta mörknar hennes gyllne drag.
Allt vackert tacklar av och får det armt,
bryts ner av ödet och naturens lag.
Din sommarglans ska aldrig blekna av
och mista allt på Dödens direktiv.
Han lyckas aldrig skryta med din grav,
min dikt och dina barn barn ger evigt liv;
så länge män kan andas, ögon se,
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Så nu återstår bara den stora frågan: Vem är bäst, Wille S eller jag?
Liked this post? Follow this blog to get more.