Skulle egentligen börja min serie om ordklasser här, med en liten betraktelse över interjektioner. Emellertid lider jag av den svagheten, att jag alltid vill ta ett steg tillbaka och börja från början, när jag ska reda ut något. Så jag backade ända till den grundläggande frågan: Vad utmärker egentligen mänskligt, verbalt språk? Och hamnade här:
Vårt språk är fullständigt unikt bland jordens djurarter. Andra djur har också språk, brukar vi säga. Visst, men inte språk som består av ett begränsat antal betydelselösa men betydelseskiljande ljud, fonem (svenskan har 36; 18 vokalfonem, 18 konsonantfonem), vilka sätts samman till ett i princip oändligt antal betydelsebärande morfem/ord. 99,9 procent av dessa ord utgör symboler, dvs. de står för något annat, dvs. de har en referent i verkligheten. Ordet bok är ingen bok, men ordet bok symboliserar/står för, en bok i verkligheten, som vi kan uppfatta med våra sinnen. Vi, språkanvändarna, har kommit överens om vad ordet bok och alla andra ord skall betyda.
Jag vet ingen annan djurart än människan, som har ett språk innehållande 125.000 (det antal ord som ingår i SAOL, Svenska Akademiens ordlista) sådana symboliska ord. Vet ni?
Jag känner heller inte till någon annan djurart som dessutom har en visuell version av sitt auditiva, ljudande språk, ett skriftspråk. Med hjälp av ett alfabet bestående av 28 betydelselösa men betydelseskiljande bokstäver kan vi skriva ner hela det där potentiellt oändliga antalet ljudande, betydelsebärande ord. Det gör dem lättare att komma ihåg, och är en förutsättning för det vi kallar vetenskap.
Vidare finns, mig veterligen, inte heller något annat däggdjur som kan sätta ihop 125.000 (eller fler) ord till ett oändligt antal satser och meningar för att uttrycka allt mellan himmel och jord (som det så klyschigt heter). Eller som sätter samman dessa satser och meningar till texter, vilka i sin tur kan bli essäer, noveller, romaner etc. – som tillsammans utgör en hel språkkultur.
Är det inte fantastiskt!? Hur kan nån inte vara intresserad nåt så otroligt magiskt underbart!? Ok, väldigt många är faktiskt intresserade, skickar in frågor till radioprogrammet Språket i P1 osv. Dock – och det är ett massivt dock – väldigt få vet något om detta språk. Många kan vara nog så duktiga i att använda språket; tala, läsa, skriva, lyssna – men har inte en aning om hur det är konstruerat och fungerar. Särskilt lite vet de om sitt eget automatiserade modersmål.
Ja, jag vill vara så fräck, att jag inkluderar majoriteten av svenska svensklärare i denna okunniga skara. Och lika fantastiskt underbart som verklig kunskap om hur språket fungerar, lika jävla förfuckinskräckligt är den gängse “veta hut-grammatik” som ofta praktiseras i skolorna. Mekaniskt, meningslöst, urtråkigt… Men jodå, lite rejäl, gammaldags grammatik är bra, för det lär eleverna att veta hut, och så är det ju lätt att kvantifiera och sätta betyg på dessutom. Detta är okunniga svensklärare med stöd av många föräldrar eniga om. Men eleverna drar ner grammatikgardinen och tappar intresset; svårt, onödigt, ointressant.
Nej, detta får räcka för den här gången. Låt mig återkomma till artikeln om interjektioner och bildningsserien serien om andra ordklasser så småningom.
språkets-hierarkiLiked this post? Follow this blog to get more.