Georgia O’Keeffe har länge varit en av mina absoluta favoriter bland bildkonstnärer (se inlägg ett, två, tre). 2013 besökte jag Georgia O’Keeffe Museum i Santa Fe, New Mexico. Bland alla fantastiska tavlor på väggarna hängde också en del O’Keeffe-citat på väggarna, bl.a. det här:
Denna sentens har jag tänkt mycket på sen dess. Inte minst på sistone, i ljuset av vissa människors jävla jiddrande överallt i världen (inte minst i Örebro t.ex.).
Men fan vet. Om vi kollar på de här två bilderna…
… och tänker oss att människorna på bilden till vänster (mina reskamrater från Madagaskar; mycket angenäma bekantskaper de flesta…) så att säga har innefattats och inneslutits i baobab-trädet på bilden till höger, så är det klart att… Tja, lite livlöst kanske… Djupt, men mindre för stunden kommunikativt, typ. Klart man kan prata med träd, men svårt å tjôta så där lite lagom ytligt om det som precis for runt i skallen…
Tja, jag vet inte. (Det är det enda jag är säker på.)
Liked this post? Follow this blog to get more.