15 oktober 1969 spelade Sverige VM-kvalmatch mot Frankrike på Råsunda i Stockholm. 51.964 åskådare såg matchen. Det blev svensk seger med 2-0, båda målen av Ove Kindvall.
Jag var där. Tillsammans med några kompisar hade jag kommit med på en bussresa till matchen. Gick i gymnasiet i Gislaved på den tiden. Vägen från Gislaved till Stockholm var lång. Men vi glammade väl och roade oss på bästa sätt; spelte kort o kasta varpa (nä, det där sista var ett skämt). Men vad jag skulle komma till – kanske det mest minnesvärda med resan (i konkurrens med de två Kindvall-målen då) var att jag vann 100 spänn på vadslagning (kanske var det bara 10 bagis, minns inte så noga). Jag slog vad med min kompis Ouä-Bertil (väl att skilja från Natur-Bertil) om att jag kunde känna skillnad på smaken av röda, gröna och vita Ahlgrens bilar, utan att se vilken färg jag smaskade på.
Blindtest utfördes. Bertil stoppade bilar i munnen på mig (en i taget, förstås), jag blundade. Efter att ha sugit och tuggat och begrundat aromen ett tag skulle jag uttala mig om det var en vit, röd eller grön bil jag hade i munnen.
Jag klarade testet. Sa rätt färg gång på gång, hur säker som helst. Jag kan nämligen vara en finsmakare när det gäller, en gourmet. Visst, sen kan också gourmeten förvandlas till en gourmand ibland. Då kanske jag görar i mig en hel näve Ahlgrens bilar på en gång, och ger fan i vilken färg som är vilken.
Ett avsevärt antal år senare briljerade jag återigen med denna min finsmakarförmåga. Skulle börja jobba på Pedagogen vid Borås Högskola. Vid en samling vid lägerelden inför terminsstart gjorde jag mig känd hos mina blivande kollegor som en anmärkningsvärt lustigmärklig gynnare – Har du hört? Han kan skilja på Ahlgrens bilar! Vilken kille!
Tredje gången urartade emellertid alltihop på det mest nesliga sätt. Var i Singapore med min goda vän Hilde. Vi hälsade på Hildes dotter, som bodde med sin familj, en amerikansk man och två barn, i denna illustra stad. Tror vi hade köpt lite godis till barna, bl.a. en påse bilar. Efter ett par glas vin skröt jag återigen med min förmåga (ville göra mig populär och märkvärdig så klart). Slog t.o.m. vad om 10 dollar med Josh (amerikanske maken) om saken.
Inte vet väl jag vad som gick fel… kanske var bilarna lite ankomna av transporten, kanske var det den tropiska värmen… Men jag misslyckades! Jag förlorade vadet! Och ännu värre: jag lät mig övertalas (som den snåljåp jag alltid varit) av Josh att inte betala de där 10 dollarna. Usch och fy! Spelskulder (andra skulder också, åtminstone om de inte är för stora) skall man ju en hedersman alltid stå för och betala!
Än i denna dag rodnar jag över hela kroppen och skäms djupt vid minnet av denna pinsamma tilldragelse i mitt liv…
Testade igen i denna stund, sju år efter Singapore-fadäsen. 4 av 5 rätt. Missade den första, men sen jag kommit in i det – inga problem. De vita är superlätta att skilja ut, lite svårare att särskilja de gröna från de röda. De senare är ju också de i särklass godaste. (Ibland misstänker jag att Ahlgrens sparar in på karamellfärgen genom att låta de flesta bilarna i en påse vara vita. Ett bedrägeri som retar mig oerhört!)
Det här stod att läsa på nätet vid en googling igår:
Ahlgrens bilar Original är en självklar favorit bland godispåsar. De mjuka bilarna erbjuds här i de klassiska Ahlgrens bilar-färgerna rosa, vit och grön. Om bilarna smakar olika eller likadant, är och förblir en hemlighet. (min kurs.) Under åren som gått har det tillkommit en del nya modeller, men originalets smak är och förblir orörd. Har man Sveriges mest köpta bil så har man!
Liked this post? Follow this blog to get more.