”Det är en nästan utomkroppslig känsla”, säger Thomas Ravelli, apropå pjäsen Den varmaste sommaren på Borås Stadsteater. Pjäsen handlar om VM-sommaren 1994, då Sverige tog brons i fotbolls-VM i USA. Ravelli var målvakt i det svenska laget, och i högsta grad delaktig i detta äventyr. Kommentaren ovan fällde han efter att nyss ha sett pjäsen.
Jag har själv åskådat den här musikalen. Ja, för det är en musikal, allt som sägs sjungs fram, i stort sett. Och jag kan intyga, att den är mycket berörande. Det var som att uppleva straffsparksläggningen i matchen mot Rumänien på nytt. Och i ännu högre grad så för Thomas Ravelli givetvis.
Men ”en nästan utomkroppslig känsla”… vad är det egentligen? Ok, han säger ”nästan”, vilket väl borde innebära att känslan trots allt är inomkroppslig för honom också. För mina känslor, när jag såg pjäsen, var helt och hållet inomkroppsliga, det kan jag försäkra.
Mer än så, såvitt jag kan förstå är alla känslor inomkroppsliga. De uppstår i den del av kroppen som kallas hjärnan. Hjärnan finns, den är i högsta grad konkret och materiell. Att den sen fungerar med hjälp av kemi och elektriska impulser i miljarder synapser på ett mirakulöst sätt, som vi bara har börjat förstå (och som vi förmodligen aldrig kommer att förstå till fullo; kan verkligen hjärnan begripa sig på hjärnan?) – ja, det är en annan sak.
Sanningen är, att jag i viss mening är en hundraprocentig materialist. Usch, låter tråkigt, säger ni. Nähä, säger jag, det är inte alls tråkigt. Det är ett försök att tänka med förnuft och realism (vilket kanske någon kunde tycka är tråkigt), det är sant. Men ju större ens förnuftiga kunskapsklot blir, desto större blir ytan som vänds mot det okända. Att livet på jorden finns, att vi människor finns, att vi är medvetna och kan fundera över oss själva med vår stora obegripliga hjärna… det är så mystiskt och gåtfullt det kan bli. Att det finns något över huvud taget är en gåta; hela universum är en enda magiskt mystisk oändlig gåta.
Men all denna gåtfullhet hindrar ju inte att man funderar över saker och ting så gott man kan. Och då finner jag det otroligt svårt att förstå att det finns något över huvud taget, som inte har en materiell grund. Att någonting skulle bestå av ingenting tycker jag verkar egendomligt, minst sagt.
Detta betyder att också företeelser som tankar och känslor, själen, personligheten, sinnet, jaget – allt detta skapas och utgår från en materiell grund, nämligen hjärnan. Var skulle det annars komma ifrån? Vad skulle det annars bestå av?
Nej, jag misstänker starkt, att allt detta prat om det immateriellt själsliga som väsensskilt från det materiellt kroppsliga, det har sina rötter i den gamla goda – men feltänkta – västerländska dualismen. Denna utgår i sin tur från filosofen René Descartes (1596-1650). Han trodde att kropp och själ existerade oberoende av varandra (även om de hade viss kontakt via tallkottskörteln). Nu har den biologiska vetenskapen sen länge fastlagt, att det vi kallar själen har sin anatomiska grund i hjärnan. Kropp och själ är intimt förbundna med varandra. De möts i hjärnan. Det finns ingen artskillnad mellan kropp och själ, allt har en materiell grund.
Åhå, säger ni. Innebär detta att du t.ex. inte tror att det finns någon gud då, eller? För gud är väl immateriell?
Jo, jag tror att gud finns – i människornas hjärnor. Idén om gud är materiell. Gud är ingen inbillning, gud finns. Det är vi som hittat på henem, för att vi behöver en tro på någon sorts förklaring och ordning i universums kaotiska väldighet. Men att jag, eller någon annan för den delen, skulle ligga på knä och tillbe denna mänskliga hjärnprodukt är naturligtvis fullständigt absurt.
De flesta människor (med undantag av några få här uppe i nordvästra Europa) tycker dock att vi behöver en sådan skapare att tro på. Någon måste ha skapat allt, säger de. Jaha, säger jag. Av ingenting då, antar jag? Något immateriellt har blivit materiellt, som genom ett under? Eller med hjälp av en obegriplig gud, som av någon obegriplig anledning har gjort det omöjliga: att skapa någonting av ingenting?
Detta strider mot allt förnuft och logiskt tänkande, hävdar jag som ni kan förstå. Nej, allt tyder på att allt alltid har funnits, om än i skiftande former. Alla atomer, all materia har alltid funnits. Skapelse är, när den ständigt pågående entropin (tendens till ökande atomär och molekylär oordning) tillfälligt bryts. Då har evolutionen i all sin fantastiska icke-intentionalitet ordnat, så att det som jag kallar jag har skapats exempelvis. Jag har funnits i över 73 år nu, och hoppas få finnas lite till.
Denna min existens möjliggjorde att jag kunde gå på Stadsteaterns musikal Den varmaste sommaren och uppleva en massa härliga materiella, inomkroppsliga känslor. Det fick mina hjärnsynapser att kontakta varandra på ett sätt som gjorde att jag kände mig rejält glad. Inte illa.
Liked this post? Follow this blog to get more.