I morse när jag var på väg till Friskis medelst apostlahästarna (vilket roligt uttryck förresten! kommer av att apostlarna tenderade att gå till fots när de var ute och missionerade [de kunde ju cyklat åtminstone, kan man tycka]) fick jag syn på en snäcka på marken – alltså en snigel med huset på ryggen, om ni greppar.
Hen var på väg uppför Trandaredsbacken med en hastighet av cirka 1 millimeter i timmen.
Fascinerad stannade jag till. Tyckte jag var långsam, cykeln var på service, så jag var hänvisad till att gå (min lilla orangea leksaksbil vilade sig tryggt i garaget). Men här hade jag mött min överman! Herregud så maxat långsamt den kröp sig fram! Hen tänkte väl på att vägen var lång, så det fanns ingen anledning att skynda…
Jag har ju mött dessa långsamhetslovsjungande varelser förut ganska nyligen. Då satt de dels uppkrupna på några hallonbuskar (Sverige), dels samlade i toppen på agavekaktusens blad (Portugal), och jag kunde inte låta bli att fråga mig vad fan de gjorde där, och vartåt i helvete de var på väg!? (ursäkta språket, men jag tycker det är så rackarns roligt att svära till lite grand ibland). Se tidigare inlägg här och här.
Detta att alltid ha med sig huset vart man än färdas… på ryggen eller i form av en husbil eller husvagn t.ex. Visst är det en utmärkt idé? Nu har jag visserligen snöat in i lägenheten här, med ålderns rätt. Men förr i världen brukade jag hävda att jag hade ett nomadiskt sinnelag. Genetiskt sett lär vi ju inte ha ändrat oss särskilt mycket sen vi var kringströvande jägare och samlare. Det här med jordbruk och att bo sig fast på ett enda ställe är ju ett sentida påfund, blott 10.000 år gammalt ungefär.
Minns med glädje en bildningsresa till Grekland och tillbaka igen för några år sen (49) i en skruttig folkvagnsbuss, inredd till husbil med hjälp av drickabackar och tretexplattor. Att fara varthelst folkvagnsbussnosen pekade; att stanna till och ta sig en lur bak i busshuset, att kunna slå läger för natten på ett ögonblick när och var som helst… Det var tider det!
Det var ett fint möte det där i morse. Blev smått avundsjuk på den lille, det blev jag. Tänk så smart, så praktiskt! Och denna totala antistress! Hur sakta som helst är ändå aldrig för sakta. Långsamhetens lov vill jag lova, jo jag tackar jag…
Liked this post? Follow this blog to get more.