… vad jag ska skriva på bloggen idag. Det bästa hade varit att inte skriva något alls. Men det skulle kännas som ett svek mot Dig, kära läsare. I detta ögonblick kommer jag att tänka på en text jag skrev häromdagen. Det var en liten betraktelse över hur svårt jag hade att lära mig simma en gång i tiden. Därifrån är steget inte långt till att fundera över hur den svaga/regelbundna böjningen av vissa verb vinner terräng, medan gamla starka/oregelbundna verbböjningar biter i gräset (oj! ingen vidare metafor där…). Det är sålunda inte många som säger ‘sam’ och ‘summit’ nu för tiden; desto fler som ‘simmade’ eller har ‘simmat’. Därmed är redan följande inte särskilt gamla, något kryptiska dikt, svårt föråldrad:
En sam ensam Två sam tillsammans Somliga sam tillsammans tillsammans Somliga sam ensamma tillsammans Så sett på samma sätt summit: Då: samsimmat såväl tillsammans som ensam tillsammans Nu: ensam som simmare Simmar lugnt… Simma lugnt! (Väl har jag klumpfot men den är dock min. En gång skall jag över Hellesponten simma som Byron simmade med sin.)
Liked this post? Follow this blog to get more.