Och varför inte? Nu kan jag gå på djupet igen, i stället för på bredden. Ut och flaxa, Paris eller var som, visst, skôj o så där, men, som min salig svärmor brukade säga, när hon någon gång avvikit från hemmets dörr: “Det är ändå vackrast i Givarp.”
Överfört till mitt fall då, kanske inte Borås precis, men i min egen specialdesignade lägenhet (gula o blå köksluckor, collage, fullt med egenfotade bilder på väggarna, allt på sin plats som jag vill ha det – kom o hälsa på för fan, om ni inte tror mig!). Här kommer jag med stor sannolikhet tillbringa det mesta av min tid innan jag dör knall o fall eller blir omhändertagen för att jag inte kan skilja ditten från datten. Så varför inte?
Liked this post? Follow this blog to get more.
Hej Jörgen!
Underhållande att läsa om dina dagar i Paris! Jag fnissade lite när du beskrev din sånginsats på franska som barn. Jag gjorde nog det samma.
Roligt att du läst och funnit dig underhållen, Gunilla! Dock förstår jag inte riktigt vad du avser med min “sånginsats på franska”? Har letat och letat, men inte kommit på det. Menar du kanske när jag sjöng med i “Milord”?
Exactement!
Ja, det var säkert njutbart att höra. Mamma brukade använda radiogrammofonen som barnvaktsalternativ. Hon placerade mig där och satte på några skivor. Grammofonen hade en automatisk skivväxlare, så när en skiva var färdigspelad ramlade nästa ner på skivtallriken av sig självt. Musiken tog aldrig slut. Och jag stod där och jazzade och lallade med blöjan hängande ner mot golvet. Sjöng med i Milord på hemmagjord barnfranska redan i blöjåldern med andra ord. För att inte tala om när jag släppte loss i Elvis Jailhouse Rock…!