Jag läser Nonsensprinsessans dagbok av Isabella Nilsson. Den kom ut 2019, och nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris 2019. Bakgrunden är följande:
Men så här var det: Jag var väldigt sjuk. Jag hade tvångstankar och paranoida vanföreställningar, jag var fobisk, deprimerad, sömnlös, isolerad och min kropp var borttynande i anorexia. Jag var livrädd för mig själv, för min omvärld och för livet självt. Jag var så livrädd att jag bestämde mig för att jag inte vågade leva längre. Jag ville dö för säkerhets skull. För att vara på den säkra sidan. Jag började tänka på den andra sidan som den säkra sidan. Jag började förbereda mig för att lämna in.
Men mamma övertalade mig att stanna vid hennes sida, de levandes sida, i Snälla Bara Ett År Till.
[…]
Jag älskar min mamma. Så jag lovade att inte ta livet av mig under år 2016.
Här någonstans kommer den här dagboken in i bilden.
[…]
Vem skulle trösta hjärnan när den var så nojig att den inte vågade ta sin lugnande medicin?
Jo, det skulle Nonsensprinsessan göra. Mitt alter ego, inre bokstavsbarn och andliga lekledare. Under 2016 passade vi min hjärna i skift. Vi löste korsord, lekte med ord, flätade rimflätor, slog språkkullerbyttor, bakade moralkakor, drog roliga historier, spelade sagospel för gallerierna, ordnade verklighetsutflykt, besökte alla de osynliga städerna; forntida hoppborgar och romantiska luftslott. Vi hjälptes åt, Nonsensprinsessan och jag, att med hjälp av Kreativ Sjukskrivning (ping: Försäkringskassan!) filtrera sjukdomshelvetet genom sagoskimmer och älvstoft, innan vi presenterade det för hjärnan i så att säga hyfsat hanterbara doser. Språkförbistring, språkförgnistring, verklighetsförvanskning, verklighetsförmildring. Vita lögner och rent nonsens: “When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing” (Beckett).
Boken är alltså en rent terapeutisk handling; based on a true story. Den innehåller, förutom korta utredande texter i början på var och en av årets tolv månader, en dagboksanteckning per dag under ett år. Här några exempel:
18 jan. Ekorexia. Vegeterande verksamhet för tillväxtkritiker.
25 jan. Livet som pågår en liten stund mellan trotsåldern och trotsalltåldern. Detaljerna som rafsar åt sig vad de kan, av betydelser och guldkanter, ur miss Universums smyckeskrin.
29 jan. Jag knölar in fågel Fenix i mikrovågsugnen och vrider på full effekt. Samtidigt: i Pandoras ask ligger Hoppet och övar sig i att tänka outside the box.
1 feb. Barfota och endast iför bärsärk ger jag mig av för att bygga en bombsäker flickbunker, ett Barbiebarsebäck med kärnkraftsomstrålade kawaiikatakomber i vars knallpulverkapslar den androidavlönade arbetskraften kan ligga vaken och grubbla i varsin vallmoartificiell bubbelgumsbubbla.
3 feb. Jag lever så litet och tätt intill mig själv som möjligt. Ändå får oändligheten in en fot.
Allt är inte bra. Men en del är rent genialt, tycker jag. Och bakgrunden till boken är otvivelaktigt fascinerande. Passar mig bra att läsa också, eftersom synen på mitt högra öga är så där, och eftersom jag har svårt att koncentrera mig på långa, feta romaner (somnar lätt).
Liked this post? Follow this blog to get more.