Idag tog jag en sväng ut på Morups tånge , fin havsfågellokal strax norr om Falkenberg, på väg hem från barn och barnbarn i Skåne. Solen lyste klar, men en isande vind drog in från sydost. Några få plusgrader kändes som flera minusgrader. Gick där och huttrade och kände mig smått benägen att ge tusan i alltihop och dra vidare.
Fick då syn på en fotograf med ett gigantiskt teleobjektiv, som knäböjde i strandstenarna. Vad tusan plåtar han, tänkte jag; glodde i kikaren, men såg först ingenting. Men så, helt av en plötslighet (anglicism, bokstavlig översättning av all of a sudden), fokuserade blicken på några kortgulbenta mulliga tuffingar som kilade runt bland strandstenarna: Wow! Min favoritvadare, skärsnäppan! Det är en högarktisk fågel som övervintrar vid vår stundtals iskalla västkust; häckar långt upp i norr.
Fina bilder blev det. Skärsnäpporna är i princip helt orädda. Vid deras häckningsplatser i norr finns inga människor att lära sig att bli rädd för. Kylan var glömd, jag njöt för en stund av tillvaron, glömsk av Putins lömskmordiska ukrainska krig.
Så här beskriver den legendariske fågelskådaren Erik Rosenberg skärsnäppan:
Men hon är verkligen för rolig, skärsnäppan! […] Man är van vid, att en vadare skall ha åtminstone något till ben – och så kommer skärsnäppan struttande med ”tarsen kortare än mellantån”, som det står i faunan: för min del kan jag inte hålla mig allvarlig. Det är inte bara de korta benen, som göra denna fågel så komisk, därtill bidrar hela apparitionen med de rundade, man vore frestad säga mulliga formerna, hennes allvarliga uppsyn, hennes beskäftighet och hennes vana att gå och småprata med sig själv. En fågel full av omedveten humor, det är det intryck jag fått av skärsnäppan.
Och så här snygg är denna mulliga tuffing (lönar sig att högerklicka och förstora; för dom här picsen går inte av för hackor):
Liked this post? Follow this blog to get more.