I april 2015 tillbringade jag en vecka på Mallorca. Håller med Frédéric Chopin, Mallorca är en mycket vacker ö. Chopin bodde där vintern 1838-39 tillsammans med den skandalomsusade författaren George Sand, i ett före detta kloster i Valdemosa. Men Chopin mådde dåligt. Hans tuberkulos plågade honom i den fuktiga klosterkylan.
Kallt var det inte när jag var där. Men jag mådde också dåligt; inte av tuberkulos, men av diverse andra skäl. Jag skrev om det också, både på prosa och fri vers. Nedan ett par deprimerade tidsdokument (ni kan ju fundera på vilken litterär grundform, prosa eller vers, som överför känslan bäst; som är mest estetiskt verksam m.a.o.):
mallorcan blues (prosa)
Nu är det riktigt illa igen. Klockan är 04.40, the wee wee hours again… Vart ska jag ta vägen, vad ska det bli av mig? Själsligt: en likgiltig, oro-obehagskänsla. Höll på att skriva katastrof, men det vore att ta i, så våldsamt, så häftigt är det inte. Det är smygande, liknöjt; ingenting når mig nu, och så, och så.
Den absolut tydligaste känslan i kroppen är den jag allra helst velat undvika: tydlig, kronisk, inflammatorisk småvärk i löparknäsenan, inuti höften, inuti låret, baksidan av knäet. Det beror på att jag gick förhållandevis mycket igår, inget extremt på något sätt, men det räcker tydligen gott för att hålla skadan vid liv, ja att göra den värre till och med.
Och så detta att vara ensam, att inte kunna sova ut ordentligt… Fast fan vet hur jag skulle ha tacklat detta ihop med nån…? Själva tanken är svårhanterlig.
Vad gör jag här? Vad gör jag hemma? Varför lever jag? Borde jag ta livet av mig egentligen? Nä, tror inte det. Det känns alldeles för extremt i förhållande till mina halvkänslor. Kanske borde jag stanna hemma, och inte resa ut ensam så här. Det blir värre då, helt klart. Att resa jorden runt på egen hand kommer troligen att bli min död. Att leva min dröm kommer att bli min död. Ha, vilken härlig ironi!
Det är inte tomhet. Jag är inte tom, jag är full. Till stor del full av skit kanske, men ändå. Tankar, framför allt tankar. Känslor också, om än inte så starka.
Tänk om jag kunde göra en grej av detta eländiga tillstånd? Tänk om jag kunde leva i nuet, ta in allting… Behåll sinnena på… Ingen fara, ni kan röra er fritt i flygplanet, men behåll sinnena på! Vad blir mindfulness på svenska? Sinnesfullhet?
Fast jag tänker nog alldeles för mycket, tänker o tänker o tänker. Aldrig stillas denna hjärtats oro… Vem skrev det? Ekelund?
mallorcan blues (fri vers)
aldrig mer?
nej, nej, nej:
alltid mer!
alltid mer
i all oändlighet
när? var? hur?
skall detta hjärtats
oro
stillas?
i döden?
fan tro’t
må ske i så fall
jag tog första set i alla fall!
även om jag kanske
möjligtvis
förlorade matchen
(vill inte riktigt erkänna det)
något
har jag väl ändå
nåja…
kanske inte vunnit
men ändå
funnit?
tveklöst ja
ur mitt perspektiv
inifrån mitt huvud
inifrån min själ
utifrån min kropp sett
så har mitt liv varit
stort
jävligt stort!
mycket har hänt
om ni frågar mej
otaliga äro de
tankar känslor stämningar
som visserligen runnit ut i sanden
men som ändå funnits där ett tag
jag, jörgen larsson
(smidig som ett kassaskåp)
fann dom
ja jädrar i min lilla låda
det gjorde jag!
men nu ligger jag här…
förstås
det är sant
det kan inte förnekas
och!?
Fler Mallorca-bilder på Flickr: Mallorca 1, Mallorca 2, Mallorca 3, Mallorca Runners, S’Albufera National Park, Mallorcan Longlegged Mating (mycket fin!)
Liked this post? Follow this blog to get more.