I slutet av 2013, över jul och nyår, besökte jag Vietnam. Det var en liten gruppresa, så allt var ordnat på förhand. Vi förflyttade oss i princip från norr till söder i landet per tåg och minibuss; började i Hanoi och slutade i Saigon, eller som det nu heter Ho Chi Minh City. På Flickr finns 23 album från resan.
Ett av stoppen på väg från norr till söder var Quy Nhon, en stad vid kusten med turistpotential, fin sandstrand etc.. Potential, ja, men ännu inte. Vi var i stort sett de enda turisterna där, då vid juletid för tio år sen. Ok, det var fel årstid förstås, för kallt i vattnet för att bada. Men ändå. Så här såg det ut:
Tillsammans med med min nyvunne vän Mora-Nisse (ja, han hette Nils och var från Mora; åkte dock ogärna skidor) tog jag en promenad längs den övergivna sandstranden. Vi kom till en strandbar med plats för sisådär 200 gäster. Men den var helt tom och öde, vi var de enda två gästerna. Vi tittade på den enorma drinklistan… Oj oj oj, här finns det att välja på. Ingen av oss var väl direkt nån drinknisse, så vi visste inte vad vi skulle ta. Men det var billigt och bra, så vi tänkte att vi nog minsann skulle unna oss för en gångs skull. Vi drog till med varsin Margarita, tror jag det var. Nej, tyvärr, just den är slut, fick vi veta av den unga servitrisen. Mönstret upprepades två gånger till ungefär: Vi beställde och fick bara tyvärr slut till svar. Till sist träffade vi rätt i alla fall. Piña Colada fanns!
Det var bara det att våra drinkar kom aldrig. Vi väntade i nästan en halvtimme, inget livstecken nånstans.
Men då, vad får vi se om inte… Två unga hjälpredor med varsin tungt lastad plastpåse i händerna. Plastpåsarna var fyllda med spritflaskor, det såg vi tydligt. Aha! De har varit och handlat, tänkte vi. Vad bra!
Och mycket riktigt. Efter blott cirka 10 minuter till fick vi våra Piña Coladas. Lyckan fullständig…
Mora-Nisse 
Smålands-Nisse
Fler bilder från Quy Nhon t.ex. här.
Liked this post? Follow this blog to get more.