Ögonblicket
Det var sugande stilla. Som i stormens öga. Det inre av Australien bredde ut sig oändligt runt honom, men bara i medvetandet. Han såg inget, hörde inget. Luften var torr av månaders torka. Ett svagt prasslande till vänster om sovsäcken, antagligen en orm i gräset. Men han blev inte rädd, känslan av gemenskap med alltet var alltför överväldigande. När prasslet återkom lade han handen där, liksom skänkte sina lemmar åt giftormens godtycke, utan rädsla. Döden var nära nu, liksom det absoluta livet. Han hörde något som droppade, vad kunde det nu vara? Inget regn på månader, torka. Förstod plötsligt att det var hans egen vattenflaska. Han hade skruvat på korken bara till hälften. Med en snabb rörelse slet han åt sig flaskan och skruvade åt korken. Längre sträckte sig inte det där tillståndet bortom liv och död tydligen. Han ville trots allt komma hem nån gång och berätta. Varför? Ingen skulle ju ändå förstå? Vad mamma skulle säga eller tänka kunde han gissa: Varför ge sig ut i världen, när man kan stanna hemma och ha det bra? Det var alldeles mörkt, men i öster anades en strimma av ljus, en återspegling av den gryning som redan färdats hundra sinom hundra mil över Stilla havets blå oändligheter, väckt upp Hawaii, nuddat vid Tahiti, snabbt passerat Marquesasöarna innan den via Stora Barriärrevet nådde Brisbane på den australiska kontinentens östkust. Den gryning som inom kort skulle låta solen obarmhärtigt stiga på en blekblå himmel och pressa den röda bushen till tidigare ouppnådda nivåer av total och kompromisslös, förtorkad, flack, fri oändlighet.
Duell-i-solen-pdf