Debatt

Om elektriciteten och en del annat

I rådande el-bristsituation med höga elpriser gäller följande:

Det första vi bör tänka på är att spara el. Vi kan göra detta privat; det är mest en fråga om inställning, tror jag: Att man automatiskt släcker ljus som inte behövs, kanske testar att ha lite svalare hemma, duschar lite kortare, etc.

Men det är framför allt i samhället och industrin vi kan spara – här finns otroligt mycket att göra. Men spara-möjligheten nämns överhuvudtaget inte i debatten. Allt handlar om att vi till varje pris måste tillfredsställa vårt enorma ökande elbehov, för att kunna fortsätta precis som tidigare, inte ge avkall på någonting alls, trots den nödvändiga omställningen i och med klimatkrisen.

För det andra bör vi försöka göra det omöjliga: Bryta dogmen om det absolut nödvändiga i ständig ekonomisk tillväxt. Om vi skall ha tillväxt så skall den vara kvalitativ, inte kvantitativ: bättre och bättre, inte mer och mer. Sluta tillverka, köpa och slänga bort en massa onödig skit. Lägg i stället resurser på förbättrad livskvalitet: bättre vård, skola, omsorg; jobba mindre, tjäna mindre, koncentrera sig på viktiga saker i livet. Satsa på kultur: konst, musik, litteratur, teater, film, foto. Närma sig naturen igen, vara ute, vandra, leka. Vårda skogen, inte mörda den med kalhyggen. Havet likaså, inte fiska mer än vad som är hållbart, inte fylla havet med plast. Lämna plats för det vilda. Minska befolkningstillväxten; färre människor, med bättre liv, i stället för tvärtom.

För det tredje bör vi icke desto mindre satsa på att bygga ut elproduktionen allt vad vi kan. Främst med hållbara alternativ förstås: vindkraft, solkraft, vätgaskraft?, vågkraft? (vattenkraften ser jag som färdigutbyggd i Sverige). Kanske också med den farliga, icke hållbara kärnkraften. Där har jag delvis tänkt om. Vi behöver massor med el för att kunna bromsa klimatkrisen så mycket som möjligt; kanske komma ner till 3 graders uppvärmning, inte 4-5 grader. Varje grads uppvärmning betyder hundratals miljoner människors lidande och död.

Vi, i den rika delen av världen, vinner mer än vi förlorar om vi sänker vår materiella levnadsstandard. Den fattiga delen av världen måste förstå att de också utgör en gigantisk del av problemet bara genom sin numerär. 1,4 miljarder indier är en större belastning för planeten än 10 miljoner svenskar, även om vi förbrukar mycket mer per capita här. Att tala om skuld och vems felet är är meningslöst. Planeten kvittar det lika vems fel alla utsläppen är.

Låt oss hoppas – bortom allt realistiskt förnuft – att vi lyckas väl med dessa tre åtgärder…

Staten och företagen m.m.

Staten, i ett förhållandevis stabilt demokratiskt land som Sverige, ser jag i första hand som en vän – ja, åtminstone för oss i medelklassen. Politikerna vill oss väl, dels för att de vill att vi ska rösta på dem så de får behålla makten, men också för att de också är människor, ingår i vårt samhälle, tillhör samma medelklass (övre iofs) som vi. Det finns möjligen små nyanser i vilka grupper som gynnas av socialdemokraterna respektive moderaterna, men skillnaderna är inte stora. Eventuellt, väldigt eventuellt, bör kanske riktigt rika människor se Vänsterpartiet som en fiende. Sverigedemokraterna säger sig tala för de sämre lottade (fast de inkluderar förstås inte invandrarna i den gruppen, vilket vore naturligt), men jag tvivlar.

Det största problemet med politiken och politikerna är att det inte finns någon civilisationskritik där. Alla partierna är fast i tillväxttänket, och de är alla mer eller mindre populistiska, de tycker så som de tror att de flesta av deras väljare tycker. Det finns inga idéer om ett bättre samhälle långsiktigt. Allt är kortsiktigt; ingen ser längre än till nästa val.

Men ändå: De flesta svenska politiker kombinerar sin makthunger, inskränkthet och inkompetens med att åtminstone tro att de vill oss väl.

Detta gäller inte för de stora företagen. De är strängt taget våra fiender. Deras enda grundläggande intresse är att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt, i ständigt ökande takt dessutom. De struntar fullkomligt i om deras produkter är bra för kunderna eller för världen (se tobaksindustrin för några år sen, olje- och kolindustrin nu). Det enda som kan få dem att t.ex. ändra produktionen i miljövänlig riktning är om de tror att detta kan leda till ökad försäljning och ökad vinst för dem själva.

I mindre företag, med personlig kontakt med kunderna, behöver det kanske inte alltid vara som jag beskrivit ovan. Kan finnas inslag av yrkesstolthet, viljan att göra ett bra jobb, att kunden skall bli nöjd osv.

Stora Vattenfall däremot, för att ta ett relevant exempel, är sen länge en katastrof. De är totalt inympade med kapitalistisk maxad vinst-ideologi. De satsade ju på kolkraften i Tyskland t.ex. Nu gör de storkovan på alla sina kunders bekostnad, på grund av den kriminelle tsaren Vladimir Putins krigslystnad. Och ägarna, staten, gör inget för att få dem att ändra inriktning. Tyvärr har ju hyperkapitalisttänket fortplantat sig från den privata företagsvärlden in i den offentliga sektorn.

Den svenska skogsindustrin, såväl den statliga som den privatägda, är ytterligare ett talande exempel på vinstmaximering med total likgiltighet för allt annat; en ren styggelse, med sitt mord på den livsviktiga biologiska mångfalden, med sin ödeläggelse av den svenska barrskogen, numera förvandlad till virkesåkrar och plantager.

Mycket lite talar idag som sagt för att offentligt ägda företag skiljer ut sig i någon positiv mening från de privata. Å andra sidan vet jag ingen privatisering som fört något gott med sig på sikt (ta bilprovningen, apoteken, friskolorna (fy helvete!), järnvägarna, etc etc.)

Det behövs mer politisk styrning och kontroll över den nyliberala hyperkapitalismen. Hörde att EU föreslagit ett pristak på el i den aktuella bristsituationen. Ja, absolut, helt rätt, som läget är.

Slutligen: Kan bara hoppas att jag har fel om det mesta. För går det bara lite som jag tror, så går det inte bra alls. Här 20 ödesfrågor för mänskligheten (utan inbördes rangordning; se tidigare blogginlägg):

befolkningsökningen
pandemier
antibiotikaresistens
migration
konflikter och våld, krig
sociala klyftor och orättvisor; kriminalitet
det ekonomiska systemet; kortsiktig tillväxthyperkapitalism, återkommande finanskriser
sjätte massutrotningen av växter och djur på jorden
ökningen av jordens medeltemperatur
fler och våldsammare naturkatastrofer; orkaner, översvämningar, torka, skogsbränder…
vattenbrist
matbrist, mindre odlingsbar areal, bl.a. på grund av utarmning av den odlingsbara jorden
temperaturökningen och försurningen av haven
höjning av havsytan
skogsskövling
minskande eller upphörande havsströmmar
genmanipulationer, den biologiska revolutionen
artificiell intelligens, den fortgående digitala revolutionen, på gott och ont
politisk polarisering, pga internet bl.a., alternativa fakta, fake news
demokratins långsamma sönderfall

covid-provaks

Corona-reflektion 1

Stoppa smittan eller rädda ekonomin?

Ligger det inte ett värde i att bara ta upp den här diskussionen? Alltså att väga rädda-varje-liv-till-vilket-pris-som helst-principen mot total nedstängning av samhället och ekonomin? För jag ser inte att detta i någon större utsträckning diskuteras officiellt.

Och så tycker jag att det är otroligt fascinerande, just detta: Nu gör vi allt för att rädda våra gamla, för att bekämpa den här smittan. Nu skiter vi i allt det som annars totalt dominerar världen: tjäna så mycket mer pengar som absolut möjligt på så kort tid som möjligt i ständigt ökande takt genom att producera och sälja så mycket som möjligt av vad skit som helst, vilket möjliggörs genom att konsumera så mycket som möjligt av allting. TILL VARJE PRIS! Och nu jobbar vi, som sagt, med raka motsatsen, skulle man kunna säga; med att stoppa corona, TILL VARJE PRIS!

Det är inte bara fascinerande, det är egentligen glädjande. Det visar vad som faktiskt är möjligt att göra om tillräckligt många vill det; särskilt om tillräckligt många med makt vill det.

Principen rädda varje liv till varje pris, om än kortsiktigt, den gäller dock bara när det gäller något tillräckligt konkret, tillräckligt nära, in på skinnet svidande, direkt drabbande. När det rör något alltför abstrakt, statistiskt underbyggt, men inte så nära – då struntar vi i det. Och kortsiktigt ska det vara, långsiktigt går inte alls. Och det ska drabba oss här i Europa eller USA, inte i Afrika el.dyl., för då struntar vi i det.

En orsak till vårt beende kan vara att vi numera lider av den trygghetstörstande missuppfattningen att vi kan behärska allt, till och med döden. Dvs. vi vet förstås förnuftsmässigt att vi är dödliga, men vi lever som om vi trodde att vi inte var det. Vi accepterar inte döden i våra liv. Den finns, men ska hållas långt borta, skjutas upp till varje pris.

Medierna spelar också en avgörande roll i det som sker. Och då tänker jag inte bara på tabloidernas och skit-tevekanalernas aldrig sinande behov att väcka rädsla och oro för att bibehålla intresset. Även seriösa medier (SR, SVT, BT osv) medverkar till den totala corona-dominansen i nyhetsbevakningen. Det är väldigt lätt att ryckas med, väldigt svårt att ”tänka utanför boxen” (floskelvarning!). Om vi för en sekund föreställer oss ett Borås utan BT, utan rikstäckande radio och tv – då kanske vi hade kunnat leva vidare precis som vanligt mitt i coronakrisen utan att överhuvudtaget märka den?

Det ska bli mycket intressant att se vad som händer med samhället när coronasmittan ebbat ut; återgång till det normala katastrofala, alltså ekonomisk, kvantitativ tillväxt in i döden, eller inte?

Corona-reflektion 2

Biocentrisk världsbild kontra humanism

Jag finner det synnerligen intressant att reflektera över människornas sätt att reagera på corona, såväl på individplanet som i samhället i stort. Det sätter fokus på vår status som biologiska varelser. Vi reagerar inte rationellt och förnuftigt. Vi reagerar känslomässigt intuitivt, vilket jag snarast finner upplyftande. Vi intar plötsligt de facto en verkligt humanistisk inställning: varje människoliv är heligt.

Jag definierar här humanism som lika med att alltid sätta människan i första rummet.

Detta hindrar alls inte att jag i andra sammanhang blir alltmer skeptisk till en alltigenom dominerande humanistisk hållning. Den som intar en sådan tenderar att nedvärdera alla andra levande varelser på jorden. Dessa blir bara viktiga när de kan utnyttjas av människan, eller när de utgör ett hot mot människan. På kort sikt, en inställning som gynnar oss som art (så vi kan bli ÄNNU fler än futtiga 7,5 miljarder…), men som på längre sikt säkerligen är förödande, även för oss, eftersom det är förödande för den biologiska mångfalden. 

Humanismen kan vara ett dödligt hot mot den biologiska mångfalden! 

I stället bör vi inta en biocentrisk världsbild, där vi strävar efter att bevara så gynnsamma livsbetingelser som möjligt för alla typer av liv; djur, växter, kanske t.o.m. bakterier. (Virus? De flesta forskare räknar nog inte virus som levande varelser, men i och med upptäckten av s.k. mimivirus, jättevirus, har gränsen liv-icke liv börjat bli suddigare; distinktionen vid gränsfall handlar snarare om mer eller mindre levande, än om antingen levande eller icke levande.)

Jag gick humanistisk linje på gymnasiet en gång för länge sen, och har nog mestadels räknat mig som humanist, sett humanism som något positivt; att vara human betyder att hysa medkänsla och empati, osv. Och detta stämmer ju väl med varje människoliv är heligt-inställningen som nämnts ovan. 

Men det slår mig också ibland som ganska uppblåst och inbilskt att enbart associera humanistisk och human med positiva egenskaper och beteenden. Det är ju vi själva som lagt in dessa betydelser i orden. Men om vi för ett ögonblick definierar humanistisk som ”det som är typiskt för människan”, ja, då måste vi rimligen ta med sådant som folkmord, kortsiktighet, egoism, krig, dödsstraff, tortyr, etc. etc.

Å andra sidan är det väl naturligt att varje art tänker gott om sig själv och kämpar för sin egen överlevnad i första hand. Något annat är väl inte att begära? Så har jag länge tänkt, men på sistone har jag funderat på, om ändå inte vår abnormt stora och välfungerande hjärna borde göra det möjligt för oss, att också unna andra på jorden medlevande arter en dräglig existens – alldeles oberoende av homo sapiens krav och villkor. 

Det som är bra för biosfären är bra för allt levande på jorden. Biologisk mångfald – inte den alltmer antropocentriska monokultur vi nu lever i – gör oss mindre sårbara för pandemier…

Corona-reflektion 3

Börskrascher – ett intressant naturfenomen

Corona-krisen får mig att återigen tänka på hur all vår kultur är en delmängd av naturen; det är inte vi människor med vår kultur för sig, och naturen för sig. Naturen är överordnad. Vi ingår i naturen eftersom vi är biologiska varelser. Således är det adekvat, om än en aning tillspetsat kanske, att uttrycka sig så här: En intressant sak som inträffat i naturen dessa dagar är att finansbörserna har rasat. Eller exempelvis: Igår gjorde jag en intressant naturiakttagelse: jag studerade Volvos bokslut…

Rimligare, om man vill undvika missförstånd, är väl i och för sig att behålla en vedertagen definition av natur: växter, djur och landskap som inte påverkats av oss människor och våra aktiviteter”. Kultur är det som primärt skapats av och för människor. Ett problem då att notera: Accepterar man denna definition av ’natur’ kan man konstatera att det knappt finns någon natur kvar på jorden. Vi lever i överbefolkad antropocen; allt, så gott som precis allt på jorden, liv som landskap, är inte bara påverkat, utan dominerat, av den kortsiktigt mycket framgångsrika arten homo sapiens.

Men ok, vi behåller de traditionella betydelserna av natur och kultur. Låt oss i stället slå fast att såväl kultur som natur är biologiskt grundade. Det blir extra tydligt så här i corona-tider. Det kan visserligen diskuteras om corona-viruset covid 19 är en levande varelse, men det är i alla fall helt beroende av levande varelser, djur och människor, för sin existens. Och all världens reaktioner på corona-smittan är, mer än något annat, psykologiskt betingade, enligt min mening. Visst, det är rationellt medicinskt nödvändigt att lägga en patient med andningsnöd i respirator. Det finns naturligtvis en hel del ytterligare åtgärder och reaktioner som är rationellt förnuftiga, men drivkraften bakom det mesta som sker är mänsklig psykologi, menar jag. Vi drivs av rädsla och oro rent allmänt, för våra nära och kära i synnerhet. Principen om varje människolivs okränkbarhet känns emotionellt och intuitivt rätt, även om den, rationellt sett, kan leda till fler människors lidande och död på längre sikt tidsmässigt och/eller geografiskt, jämfört med om vårt handlande styrts av förnuftet hela tiden.

Att börsreaktioner hit eller dit beror av psykologi till större delen, det visste vi ju förut i och för sig. Men detsamma gäller för hela det ekonomiska systemet, vill jag påstå. Fenomenet ’pengar’ är i sig helt beroende av mänsklig tillit; eftersom vi gemensamt tror att pengar har ett värde och kan bytas mot varor så blir det också så. Ingen människa begriper egentligen det ekonomiska system vi lever under – ändå fungerar det (nåja…), så länge vi tror på det. Nog är det märkligt att vi faktiskt tror på, att de miljarder som riksbanker och regeringar nu hostar upp för att lindra coronakrisen har ett värde? Dessa elektroniska miljarder skapas ju blott och bart genom enkla musklick på datorn, såvitt jag förstår…

Om-solidaritet-och-om-människan-som-ett-pdf

Om roten till det onda

Överbefolkning eller tillväxtkapitalism?

Den världskända zoologen Jane Goodall talade vid World Economic Forum i Davos (jan 2020) om de förödande miljömässiga effekterna av den stora populationen Homo sapiens på Jorden. Om vi kunde gå tillbaka till den halva miljard människor som befolkade planeten för femhundra år sen, så skulle det inte existera några miljöproblem överhuvudtaget, menade hon.

Det har hon helt rätt i, enligt min mening.

Men Heather Alberro (lärare och doktorand i ”politisk ekologi” vid Nottingham Trent University) hävdar att Goodall har fel. Det är de groteska ojämlikheterna och det kapitalistiska systemet med krav på ständig tillväxt som är roten till det onda. Det är farligt att framhålla överbefolkningen som ett problem, det tar fokus från nödvändigheten att bekämpa det verkliga problemet. Och det lägger orättvist skulden på överbefolkade u-länder i stället för de högindustrialiserade länder som faktiskt släpper ut mest koldioxid.

Det ligger mycket i detta. Men sanningen är, vilket påpekas i en av kommentarerna till Alberros tal, att både kapitalismens orättfärdigheter och överbefolkningen är orsak till den pågående klimatkrisen. Att bråka om vilket av dessa två gigantiska problemkomplex som är det mest onda och själva roten till miljökriserna kan då tyckas futilt. De hänger otvivelaktigt samman. Utan rationell, kapitalistisk rovdrift på Jordens resurser skulle inte den gigantiska befolkningstillväxten ha kunnat äga rum – en tredubbling av Jordens befolkning har skett bara under min livstid: 1950 ca 2,5 miljarder, nu drygt 7,5 miljarder; vi blir en miljon fler var fjärde dag, i nuläget. Vi skulle inte kunna föda så många människor utan det storskaliga, maskinella, monokulturella, totalt miljövidriga jordbruk vi har idag, drivet av den fantastiskt effektiva energikällan fossila bränslen. En annan av Alberros kommentatorer påpekar att många vetenskapsmän anger cirka 2 miljader människor som ett maximalt antal, i ett för Jorden långsiktigt, hållbart perspektiv, om vi ska klara oss utan fossila bränslen. 

Att befolkningstillväxten förmodligen saktar in i framtiden, allt annat oförändrat, för att nå ett maximum på 11 miljarder år 2100, är naturligtvis ett totalt icke-argument i sammanhanget. Vi är alldeles för många redan nu.

En förutsättning för befolkningsökningen har varit industrialisering och massproduktion. Omvänt behöver ständig-exponentiell-tillväxt-kapitalismen befolkningsökningen. Ju fler människor desto högre konsumtion. Och obegränsad tillgång till billig arbetskraft är guld värt för multinationella storföretag. 

Tankeexperiment ett: Vi förflyttar dagens kaptalistiska, fossildrivna ekonomiska system 500 år tillbaka i tiden. De blott femhundra miljoner människor som fanns då, skulle säkert kunna leva på vårt ohållbara sätt ett bra tag utan några riktigt allvarliga miljökonsekvenser för Jorden som helhet.

Tankeexperiment två: Att däremot försöka livnära 11 miljarder människor med hjälp av ett hållbart, miljövänligt, fossilfritt jordbruk år 2100 skulle vara ogörligt. Världssvält skulle bli följden, hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl.

Jag inser i och för sig till fullo faran i att framhålla överbefolkningen som huvudorsaken till klimatkrisen. Det kommer att tas till intäkt för fortsatt business as usual av makthavare och tillväxtmoguler. Men tyvärr, sanningen är att varje människa som föds kräver, med all rätt, mat, kläder, bostad, levnadsutrymme. Redan 2050 kommer ”syd”, med Kina och Indien i spetsen, att även historiskt sett ha släppt ut mer koldioxid i atmosfären än USA och de högutvecklade länderna i Europa. 1,4 miljarder kineser och 1,3 miljarder indier spelar roll, även om utsläppen per capita är mindre än hos oss.

Vidare, beträffande ojämn fördelning och behovet av rättvisa och jämlikhet: När de grundläggande behoven (se ovan) är tillgodosedda uppstår oundvikligen kravet på ökad levnadsstandard i nivå med lyckligare lottade. Det är alldeles oacceptabelt och illa att några få procent har så mycket och så många så lite. Men det blir inte mindre ohållbart, om alla människor på jorden skulle leva på samma materiella nivå som vi i Sverige gör, hur jämt fördelad denna lyxkonsumtion än är. 

Sambandet mellan de alltför många människorna och utarmningen av den biologiska mångfalden är ännu tydligare. Arten Homo sapiens tränger ut andra arter. Ryggradsdjuren har generellt minskat med 60 procent i antal sedan 1970. De flesta människor inser inte faran i detta. De lever sina liv på allt större avstånd från från det vi kallar naturen. Utrotningshotade större däggdjur kan tillfälligtvis väcka visst medlidande och engagemang, men annars är det oss likgiltigt att vi lever i den sjätte massutrotningens era. Vi är på väg mot biologisk monokultur, och monokulturer är sårbara; risken för pandemier ökar.

Humanism: Sätt människan i centrum. Människan är alltings mått. Det som är viktigt för människan är viktigare än allting annat. Vi är skapelsens herrar. Alla andra levande varelser har att rätta sig efter oss. Ja, kanske på kort sikt, men inte i längden. Vi är beroende av fungerande ekosystem och biologisk diversitet.

Vi måste på något sätt bekämpa och ändra på såväl det fossildrivna kapitalistiska systemet som överbefolkningen. Det är inte troligt att vi kommer att lyckas särskilt bra med detta, men det är lik förbannat vad som måste försökas.

Roten till det onda 2

Fossila bränslen

Kanske är det varken överbefolkningen eller tillväxtkapitalismen som är ”roten till det onda”, den grundläggande orsaken till klimatkris, hotad biologisk mångfald, m.fl. miljöproblem. Detta epitet förtjänar i stället, fick jag påpekat för mig av en god vän, de fossila bränslena, eftersom de möjliggjort tillväxtkapitalismens exponentiella expansion, vilken i sin tur möjliggjort den exponentiella ökningen av Jordens befolkning. (Tilläggas bör, att fossila bränslen också är roten till mycket gott; framgångsrik fattigdomsbekämpning, för att ta ett exempel.)

Inte många skulle protestera mot följande yttrande: Den industriella revolutionen var och är beroende av människornas geniala uppfinningsrikedom. Men denna uppfinningsrikedom hade inte varit i närheten att nå de resultat den fick utan grundläggande och avgörande hjälp av de fossila bränslena, framför allt kol och olja. 

Vi är i stort sett blinda för vilken oerhört effektiv energikälla oljan är. Den har dessutom funnits i enorma mängder och varit extremt billig och lätt att transportera och använda. 1 fat olja, ca 160 liter, kan omvandlas till 70 kwh och kostar cirka 500 kronor. Världen förbrukar 85 miljoner fat olja per dag, 30 miljarder fat per år. 

För att en människa ska generera lika mycket energi som finns i ett fat olja genom eget arbete, exempelvis genom att trampa en träningscykel, måste hen hålla på i 11 år! En genomsnittsamerikan förbrukar idag ungefär 50 fat olja om året. Översatt till mänskligt producerad energi är det likvärdigt med att varje individ har en hemlig armé av 500 ständigt slitande hjälparbetare.

Hela vårt materiella välstånd är totalt beroende av fossila bränslen. Utan fossila bränslen skulle Jorden troligen bara kunna föda cirka två miljarder människor.