I huvet på Jörgen T
Det här är barnbarnet Bertil Gunnar. Hans farfars far hette Gunnar Bertil. Det är nog ingen slump. Fast barnbarn Bertil kallas för Bertil, medan farfars far kallades för Gunnar. Man måste ju kunna skilja dem åt.
Bertil var ungefär tre när bilden togs. Nu närmar han sig fulla fem (år).
Jag strävar efter att vara hygglig. Inte vara elak i onödan.
Däremot blir jag snarast skeptisk, om jag märker att någon person jag möter anstränger sig för att vara trevlig. Trevlig är inget plusord i mina ögon. Det är så utslätat och allmänt, kan betyda nästan vad som helst. Det signalerar yta, inte djup. Påklistrat snarare än äkta.
Idag hjälpte jag ett bi (eller eventuellt en blomfluga; håller på att lära mig skillnaden) ut i friska luften. Jag fångade den i en burk vid takfönstret på toa, gick ut på balkongen och släppte ut den. Det kändes bra. Det var hyggligt gjort. (Inte fan var det speciellt trevligt gjort, eller hur?)
Denna min medresenär på rymdklotet Jorden surrade genast iväg till närmaste snöbollsbuske för en välförtjänt matrast (efter skräckupplevelsen på min toa och i den där fångstburken).
Jag har länge haft en förkärlek för att ta bilder på bilderna; alltså avbilda bildkonst som jag funnit intressant på museer världen över. Meningslöst, säger en del. Är det fotografier det gäller så ska det vara fotografier i sin egen rätt, inte foton av målningar. Kan så vara. Men jag tycker mig ha lärt mig en del på min (o)vana. Och bilden som tilltalar mig finns ju där att njuta av, hur den tillkommit bryr jag mig inte mycket om.
Konstrundan 1 (ny bloggserie) hämtar jag från Museum of Fine Arts i Saigon/Ho Chi Minh City. Gjorde ett minnesvärt besök i Vietnam runt årsskiftet 2013-14. (Högerklicka och välj “Öppna bild i ny flik” för att förstora, som vanligt.)
P.S. Tidigare inlägg om Vietnam-resan finns här, här, här och här. D.S.
Som ytterligare lockbete, för er som skulle kunna tänka er att ta er till Simonsland i morgon kl 18 och lyssna på mitt föredrag, visas här ett par tramsiga videor, en från avresan 7 okt 2016, en från hemkomsten 4 april 2017, efter fullbordat varv. Min idé (sen minst 20 år tillbaka) framgår här tydligt: ge mig iväg gående åt ett håll, komma tillbaka gående från andra hållet efter att ha rundat jorden, och på så vis bevisa att den verkligen är rund (hade skolkamrater som förnekade rundheten, av religiösa skäl, i realskolan på 60-talet).
(Ni som har sett och hört om allt det här till leda, och som givetvis inte tänker gå i morgon då? Varför skulle ni se det här? Tja, ni kan ju njuta av ett par verkliga kalkonrullar (metafor för dåliga filmer eller videor), liksom förundras över mitt (o)naturligt orangutang-liknande rörelsemönster.)
Om någon av mina läsare här till äventyrs har missat att höra föredraget om min jorden runt-resa utan flyg (2016-2017), så ges nu en ny chans: på Träffpunkt Simonsland, onsdag kväll kl 18 , nämligen. Det blir ord, bilder och ett par låtar som handlar om resan. Och tänk, det är alldeles gratis…
Om tid och lust finnes, så ären I hjärteligen välkomna att lyssna. Lokalen på Simonsland kallas “Åsikten”, ligger 2 trappor upp.
För mer info, om så önskas, se här.
Kanske ett exempel på extrem aves-feminism? Eller åtminstone på ett mycket fritt tillfälligt parentalt förhållande? Nåt jävla curlande är det i vilket fall verkligen inte frågan om från storspoveföräldrarnas sida, den saken är klar.
Sen har vi storspovshonan, den frifräsiga, som drar tillbaka till Västeuropas kuster så fort hon bara hunnit kläcka äggen. All framtida skötsel lämnar hon åt maken att bestyra. Lite ball är ju att: på sin väg ner igen möter hon dom sista inkommande flyttfåglarna söderifrån. Spovhonornas flytt, i mitten av juni, beskrivs av Erik Rosenberg rentav som ”det första hösttecknet”. Medan hanen lämnar Sverige i juli, och ungfåglarna i augusti-september.
”Under flyttningstiderna – ofta om nätterna över städerna – ljuder tlyit-tlyitly-tly med ganska vemodig ton.”
Ur Flygbyken (2019) av Peter Törnqvist.
Måste har varit en uti-livet-kastad-ungdom jag fotade i Falsterbo härförleden, med andra ord. Ack ja, ack ja, jag kan ana hur det känns. Minns hur det var att ge sig av på min jorden-runt-utan-att-flyga-tur för åtta år sen, alldeles ensammen…
Än en gång…
Ja, bäva månde sorken…
(Högerklicka gärna, och välj “öppna bild i ny flik”, för att förstora.)
Men har hon (tornfalkshona) något i klorna, eller inte? Blir inte klok på det.
Just nu funderar jag över hur det skulle kännas att ha åtta ben? Tänk att måsta köpa fyra par skor varenda gång man måste köpa skor… Man kan ju inte gå barfota året runt. Eller bara detta att hålla reda på dom allihop, alla åtta benena…
Dessa existentiella funderingar drabbade mig när jag pillade med några spindelbilder från i nyssens. Alla spindlar har åtta, som bekant, insekter däremot bara sex (ben alltså). (Observera att spindlar är spindlar och inte nåra insekter, om ni nu trodde det.)
Spindlarna kanske förbannar sitt öde, och tänker att ack ack, om jag blott vurit en insekt ändå, med bara sex… Eller så är dom mäkta stolta, och tänker att vi är två ben bättre än dom där jäkla insekterna.
Inte så lätt för oss simpla tvåbeningar att greppa, det där…
Detta är Astrid. Hon är ganska busig, när andan faller på. Snart fem nu, drygt 2 på den här bilden.
