Min Blogg

Ja, det vill säga, från och med påskafton. På långfredan är det ju inget glattskoj precis. Då ska man hålla sig lugn och absolut INTE skjuta några påsksmällar. Det gjorde vi faktiskt inte där jag kommer ifrån (SV Småland). Sen på påskafton sköt vi massvis, allra helst i den sadistiske rektorns trädgård. Vi valde då med förkärlek sådana smällare som spred så mycket papper omkring sig som möjligt vid detonationen, t.ex. kinapuff (tigerskott och pumaskott var ju annars att föredra, small mycket bättre; ingen jäkla puff, utan en rejäl knall). Den fete rektorn kom då i regel ut och skrek efter oss, och jagade oss. Det var det allra kuligaste. Han var så fet och långsam att han inte hade någon som helst chans att fånga oss.

Det där med att inte skjuta på långfredag förklaras delvis av att jag faktiskt var religiös på den tiden. Trodde på gud så det bara knakade om’et. Men kanske hade vi inte skjutit våra smällare även om vi varit hedningar eller icke-troende, kan jag tänka. Fanns nån slags allmän vördnad för gamla traditioner på den tiden. Nuförtiden tycker jag hjärtligt illa om såväl gud som hans institutionaliserade kyrkor. Så hade jag haft några smällare eller raketer idag är det inte omöjligt att jag avlossat dem på den långa fredagen som nån sorts demonstrativ protest. Möjligtvis.

Men var inte oroliga. Skulle aldrig falla mig in att slösa pengar på några som helst pyrotekniska produkter idag. Jag är totalt passiviserad och fredlig och luktar mest på blommorna, som tjuren Ferdinand. Här är några påskblomster jag nosat på:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jo, de de bägge dikterna i förra inlägget härrör från min nya favorit: Isabella Nilsson, och hennes bok Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa (2020). Det är det enda jag läst av henne, än så länge. Men jag har faktiskt beställt hennes senaste från Adlibris: En bok för ingen. Väntar med spänning på den.

I Vårt behov av vers citerar Isabella N nio dikter av den engelske författaren Mervyn Peake, åtföljda av hennes egna fria översättningar av respektive dikt, plus en liten miniessä med utgångspunkt från var och en av dikterna. Nonsenspoeter som Mervyn Peake, Edward Lear och Lewis Carroll (Alice i underlandet) kallar hon “den litterära pessimismens små solstrålar”. De (liksom hon själv) har varit djupt nere i meningslöshetens djupa valv, och blott funnit intighet. Ingen mening att försöka återge slikt i litteraturen. Nej, som motgift skapar de och njuter av nonsenspoesi; rytm och rim och luriga klurigheter.

(Frågan är ju då om det är berättigat att kalla sådan poesi för nonsens…? Meningslös är den inte, i alla fall. Den fungerar ju som terapi mot de intiga avgrundsdjupen…)

Ni ska få en liten (alldeles underbar, om ni frågar mig) liten exempelstrof till:

I cannot be didactic
or lucid, but I can
be quite obscure and practic-
ally marzipan.

Och i Isabella Nilssons version:

Min sång är inte praktisk,
Didaktisk eller sann,
Men dunkelt kontrafaktisk
och mandelmassvis grann.

Bra va!?

• 

• 

O’er seas that have no beaches
To end their waves upon.
I floated with twelve peaches
A sofa and a swan.

The blunt waves crashed above us
The sharp waves burst around,
There was no one to love us,
No hope of being found –

Where, on the notched horizon
So endlessly a-drip,
I saw all of a sudden
No sign of a ship.

Översättning:

På hav som saknar stränder
Att stundom stranda på
Ett sekel blott i sänder
Jag far på böljan blå.

Och alla sorters vågor
Har havet ilsket hällt
På alla sorters frågor
Mitt hjärta sorgset ställt.

Men ännu när jag hoppet
Att plötsligt från min hytt
Nånstans i långa loppet
Få syn på Intet nytt.

(Jag ska förklara sen. Är för trött just ju. Godnatt.)

• 

• 

Här i södern är våren på full gång. Paddorna kväker sina vårsånger:

Den här flög urförbannad på mig i gräset och vrålade mer eller mindre (lite som Janne Andersson o Boijan D): Ge jävulen i mina krokusar! Va fan representerar DU egentligen!

Jo ja, inte som på bilden i förra inlägget, det är det inte. Men det är ändå 7 grader plus här (1 grad i Borås). Och ingen snö. Regnar inte ens (ok, det blåser som tusan, men va fan…).

Ska ner till södern några dar. Närmare bestämt till Gessie, en liten by söder om landsvägen i Skåne, inte långt från Skanör Falsterbo. Så ni förstår, det är nästan så långt söderut man kan komma i vårt avlånga land. En av mina söner häckar där nere med familj, vältrar sig i solen och sanden efter behag, typ. För det måste väl vara jäkligt mycket varmare så långt söderut, närmare ekvatorn liksom? Åtminstone snöa mindre än här…?

Så här förväntar jag mig att det ser ut:

Återkommer med rapporter om huruvida mina förväntningar kommit på skam eller inte.

Det blir ett mycket nedtonat evangelium (betyder ung “glatt budskap” på grekiska). Idag, den 30:e mars, såg det inte ut så här i Borås:

Vilket det gjort alldeles för många dagar nu på slutet av det som borde varit början – alltså slutet av vintern, när det egentligen borde börjat våras. Men alltså inte idag, fast det var väntat så. Det blev regn i stället. Vilket gladde mig mycket… (!).

Att glädjas när regnet vräker ner… (Annars har jag svurit som fan över samma sak sista tiden…). Det är väl livsvisdomen som slagit till på ålderns höst, antar jag.

Eller också är det bara ett tecken på alltings relativitet. Jämfört med snö idag var ju regn att föredra. Men jämfört med strålande vårsol är det h-s trist…

Allt flyter, panta rei.

Räknar inte med att ni uppfattade så mycket av texten när ni lyssnade på de båda versionerna: Children of a Wandering Star respektive Stjärnljusbarn (förra inlägget). Sån är jag nuförtiden i alla fall; jag hör inte mycket detaljer. Däremot kan jag ändå ibland få ett intryck av en stämning eller känsla i en låt, utan att uppfatta alla ord.

Här får ni nu alla orden. Engelska eller svenska, pros and cons, för- och nackdelar? Är det bara fördelar med att kunna se den skrivna texten samtidigt som man lyssnar (för det gör ni väl nu, hoppas jag; lyssnar en gång till, med texten framför ögonen)?

children-stjärnljusbarn