Vilade middag. Drömde om – eller vaknade till; osäkert vilket – följande textrader:
I hear the drizzle of the rain Like a memory it falls Soft and warm continuing Tapping on my roof and walls
Det lät ljuvligt, såväl sången som ljudet av regnet…
It was Kathy’s Song, sung by Eva Cassidy. That’s about as beautiful as it can get…:
Så småningom insåg jag att det inte var en dröm, och inte heller verklighet. Mina högtalare hade gått igång av sig själva av någon anledning (har hänt några gånger; de är kopplade till min wifi) och spelade första bästa Spotify-låt, vilket råkade vara just Kathy’s Song. Den är med på min spellista med titeln “Håller på med en spellista som visar hur jävla underbart sorgligt vemodigt det egentligen är…“. (Försökte länka till den här, som ni ser. Ni är välkomna att lyssna in er om ni har lust, och om länken funkar.)
Sången var alltså verklig, men ljudet av regnet var det inte. Jag drog upp mina persienner en bit, och det var samma tröstlösa blå himmel utan ett moln, samma torra sol som varje dag de senaste veckorna. Släppte snabbt ner persiennerna igen, och lyssnade till den regniga låten i stället…
Nej, den sammansättningen utgör snarast en (ett?) contradictio in adiecto, alltså en motsägelse i sig själv.
Bildning, menar jag, betyder att man är allmänt välorienterad inom många kunskapsområden, så pass så, att man kan koppla samman olika områden, förstå något, dra balanserade, välgrundade slutsatser.
Nörd däremot, pekar snarast på motsatsen: man är superintresserad av och superinsatt inom ett speciellt område, och struntar i det mesta utanför detta specialintresse.
Men ok, en välvillig tolkning av nörd skulle ju kunna vara någon som vet väldigt mycket om sitt speciella ämne, men som utifrån denna kunskap också kan och vill intressera sig för världen i övrigt. Detta närmar sig vad Sven-Erik Liedman beskriver i kapitlet ”Bildningen” i essä-samlingen I november (2022):
Att vara hemma i en verksamhet eller ett specialområde ger ett slags trygghet när man närmar sig andra flika av den värld där mänskligheten rört sig genom historien och fortfarande rör sig. (s.72)
Liedman berättar att han redan i ungdomen gav upp den omöjliga idén att försöka sätta sig in i allt:
Jag började förstå att bildningen inte består i de kunskaper eller erfarenheter man samlat på sig utan i den outsläckliga lusten att gå vidare och lära sig och uppleva nytt (min kurs.). Den mänskliga kulturen, av vilken vetenskapen är en del, är oöverskådligt rik. Under ett människoliv hinner man bara fördjupa sig i några begränsade delar av den och orientera sig på ett lite mer vidsträckt område. (s.71)
Här tycks alltså Liedman närmast definiera bildning som en attityd, en nyfiken lust att förstå och lära sig… Det stämmer väl in på mig, tyckte jag plötsligt när jag läste det. ”Livet är ett kunskaps- och bildningsäventyr” brukade jag käckt (stesigt…) utropa när jag började en ny kurs med nya studenter på lärarprogrammet – med föga hopp att mer än möjligtvis någon enstaka ens skulle förstå vad jag menade. De flesta var ju strikt inställda på utbildning, inte bildning. Utbildning är något målinriktat, inställt på att under en begränsad tid lära sig det man behöver för ett visst yrke t.ex. Bildningsprocessen pågår i lyckliga fall hela livet.
Bildning syftar till att omvandla hela människan, dess inre förmåga, insikter, moraliska och etiska uppfattning, också känt som personlighetsutveckling, läser jag på Wikipedia.
I Ett oändligt äventyr (2001) gör sig Liedman till tolk för ett mycket vitt bildningsbegrepp, vilket också om fattar praktiska ting, som t.ex. att kunna sy i en knapp eller bygga en fågelholk. Det tilltalar mig. Vi tycks båda opponera mot den där humanistiskt snobbiga akademiska idén att bildning enbart är liktydigt med att vara väl insatt i finlitteraturens kanon; veta allt om engelska 1800-talsromaner etc….
Och nu, i I november, som sagt, bildning som en (nyfiken) attityd, en livslång process… Tilltalar mig också mycket.
När jag exempelvis får frågan varför jag reser så mycket, brukar jag svara att det ingår i min ständigt pågående bildningsprocess; att få nya perspektiv på saker och ting, ana samband, hur världen hänger ihop…
Kanske är jag just en bildningsnörd, trots allt? Det är ett omöjligt, men roligt ord.
Och att ni som läser denna blogg lite till mans är nyfikna bildningare, det är jag helt övertygad om…
Varför så bråttom min vän?
Vägen är lång så det finns ingen anledning att skynda!
Kunde det bara så få förbli: hela livet på väg på långsam upptäcksfärd.
Someone told me long ago There’s a calm before the storm I know it’s been comin’ for some time When it’s over so they say It’ll rain a sunny day I know shinin’ down like water
I want to know Have you ever seen the rain? I want to know Have you ever seen the rain Comin’ down on a sunny day?
Yesterday and days before Sun is cold and rain is hard I know been that way for all my time ‘Til forever, on it goes Through the circle, fast and slow, I know it can’t stop, I wonder
I want to know Have you ever seen the rain? I want to know Have you ever seen the rain Comin’ down on a sunny day?
I want to know Have you ever seen the rain? I want to know Have you ever seen the rain Comin’ down on a sunny day?
Mer jämlikhet än i de flesta länder; inte lika stora klassklyftor – även om det går åt fel håll sen länge. Mer jämställt mellan könen än de flesta länder, även om mycket återstår att göra. Förhållandevis lite korruption. Tilliten till samhället är ganska god. Välfärdssystemet är väl utbyggt, även om det blir sämre och sämre. Gratis utbildning. Bra föräldraförsäkring. Religionen spelar liten roll. Reklamfri, skattefinansierad public service-teve och -radio finns, än så länge. Glest befolkat, särskilt i Norrland. Många sjöar och vattendrag. Den del av naturen som inte är granvirkesåkrar eller kalhyggen.
Dåligt med Sverige:
Trevlighetssyndromet. Konflikträdsla; ängslig politisk korrekthet. Att vi tror att vi är så j-a bra, att vi är bäst i världen på välfärd, omsorg osv. Skolan blir sämre och sämre; stora variationer i kvalitet; det skattefinansierade friskole-eländet. Vi skövlar vår skogar: kalhyggen, plantager, kalhyggen, plantager… Biologiska mångfalden utarmas, bl.a. genom storskaligt jordbruk. Stor invandring och flyktingmottagning kombinerat med icke existent integration men med effektiv segregation har skapat ”utsatta områden” som Norrby, Hässleholmen, Angered, Biskopsgården, Rinkeby, Tensta; här finns parallellsamhällen, gängkriminalitet.
Swedish flag with fabric structure
I övrigt hänvisar jag till inlägg från tidigare nationaldagar: 2022, 2021 och 2020.
Lyssnar vi till rymders tysta sus Bär vi våra månstrålar hem i ett krus Lever vi oändligen i tomhetsrus Vi är bara barn i stjärneljus Vi är bara barn i stjärneljus
Jo, jag har ju, som kanske bekant, älskat och lidit mig igenom cirka 40 år av mitt liv (en icke försumbar summa år, faktiskt) som yrkesverksam lärare. Jag – en lärare, liksom… Det har varit allt mellan himmel och helvete.
Inslag av viss bitterhet har smugit sig in under vissa perioder, det ska inte förnekas. Kunde kännas som en kamp: Alla mot lärarna, som ju hade det så j-la bra, med sommarlov och allt. Missförhållandena i skolan var framför allt lärarnas fel; lata, okunniga, etc. etc. Det måste ha varit under en sådan där bitter period som följande lilla dikt kom till (har fräschat upp den genom att lägga in nuvarande skolministerns namn):
Tio små lärare
Tio små lärare höll lektion con brio, en tappa stinget, så var de bara nio.
Nio små lärare på kanten av en potta, en trilla i, så var de bara åtta.
Åtta små lärare for fram som ett jehu, en dog av hjärtslag, så var de bara sju.
Sju små lärare försökte ordna spex, en gjorde bort sig, så var de bara sex.
Sex små lärare i stressen satt i kläm, Edholm* klubba en, så var de bara fem.
Fem små lärare fann goda råden dyra, en blev knäckt av extraknäck, så var de bara fyra.
Fyra små lärare sågs så tappert le, föräldramobben knipsa en, så var de bara tre.
Tre små lärare sommarlov fick få, de avundsjuka lyncha´ en, så var de bara två.
Två små lärare sutto på en gren den ena ramla ner, så var de bara en.
En liten lärare sin Mats ur skolan tar, han slöar nu på Skolverket, så var det ingen kvar.
Den är lika aktuell idag idag som när den skrevs för 30-40 år sen, tycker jag… Missa inte att klicka på länken till inspirationskällan och originalet Ten Little Injuns, förresten; fantastisk låt!
Den här bilden representerar fint min syn på mig själv och världen just nu:
Det är sjukdomar överallt. Själv har jag drabbats av allergi (troligen), trots att jag aldrig tidigare varit allergisk mot exempelvis pollen. Snorar snorar snorar, nyser nyser nyser… Och hesare än nånsin förstås, vilket inte är bra med tanke på att Vilda Röster ska medverka i en fredskonsert på lördag – speciellt inriktad på Vladimir Putin och hans mordiska anhang. (Tur att jag inte bor i Ryssland, när jag säger det där. Då hade jag väl åkt på sisådär 20 års straffarbete.)
Det där var bara ett exempel bland många. Behåller resten för mig själv, så inte ni, kära läsare, riskerar bli lika nere som jag.
Och hur det står till i världen behöver jag väl verkligen inte gå in på. Hänvisar blott till mitt inlägg Ödesfrågor.
