Det trodde ni inte va? Jag trodde det inte heller, för en stund sen. Men efter att ha läst artikeln Inte alla män… av Henrik Höjer, vetenskapsredaktör vid nättidskriften Kvartal, så har jag lärt mig, att inom gruppen män är olikheterna större än inom gruppen kvinnor (säger naturligtvis ingenting om den enskilde individen).
Män är överrepresenterade bland genierna liksom bland idioterna. Fler män än kvinnor är miljardärer, lika väl som utslagna, utfattiga uteliggare. Män är både vinnare och förlorare, med andra ord.
Om man nu nödvändigtvis vill generalisera kring de båda könen, konkluderar Höjer, vore det således mer relevant göra så om kvinnor än om de diversifierade männen…
Orsaken till olikheterna är i grunden genetiskt biologisk, men miljömässiga omständigheter spelar säkert också en roll.
Ni tror mig inte? Ni tror Höjer har druckit ur nattpottan? Läs då den ganska korta artikeln, råder jag, och se om ni finner den trovärdig eller inte. Behåller ni er gamla, säkert fördomsfulla och felaktiga (liksom min) generaliserande åsikt om de bägge könen, eller påverkas ni (som jag) av de fakta som presenteras i texten?
Jobbar på att sätta samman ett föredrag om min resa till Ecuador. Bilderna har jag, det gäller bara att sovra där. Manuset kommer att bestå av en struktur, och stolpar, citat, fakta osv. Undviker att skriva ner allt jag vill säga. Att läsa upp ett sådant manuskript låter konstruerat och tråkigt. Nej, jag vill tala fritt, men ändå efter en viss plan förstås. När jag hållit föredrag om Jorden runt utan flyg och om Falklandsöarna har bilderna till stor del fungerat som talstöd och struktur.
Men så är det det här med låtarna… Både Jorden runt-föredraget och min berättelse om Falklandsöarna har ackompanjerats av två egenhändigt hopsnickrade låtar, som har med saken att göra (t.ex. låtarna Pingvin och Albatross för Falklandsöarna). Just detta inslag gör mig ovanlig som föredragshållare, inbillar jag mig. Det är inte så vanligt att föredragshållaren fördjupar det han har att säga, genom att spela och sjunga också; egna låtar till på köpet.
Gott så. Men i nuläget saknas alltså två låtar för Ecuador-föredraget. Jag har tänkt mig att de skulle handla om två av de starkaste upplevelserna för mig på resan: 1) när den lilla gröna kolibrin satte sig på mitt teleobjektiv och vi såg varann i ögonen 2) när vi var på 5.000 m höjd, på den utdöda vulkanen Chimborazo, Ecuadors högsta berg.
Till det sistnämnda tillfället har jag idag gjort en tänkbar låttext. Ingen musik finns än. Men här får ni texten, inklusive några bilder som konkretiserar saker som nämns i texten.
Lite ordförklaring: Vicunas är ett lama-liknande djur som lever på berget. Den kolibriart som jag såg på 5.000 m höjd är ensam i sitt slag där, och kallas Estrella de Chimborazo på spanska; “Chimborazos stjärna” alltså.
Chimborazo
serpentined with our car to 16 thousand feet vicunas ’long the road such a delicious treat
tried to climb it up just a few feet more but soon stopped, panting my lungs being thin air sore
chorus a: oh let me wallow in your beauty you wondrous chimborazo let me be your secret lover your magnifying paparazzo
rows and flows of angel hair feathered canyons everywhere clouds, oh clouds that fill the air fluffiest splendour affair
chorus b: yay, chimborazo you took my breath away i could not walk, could hardly talk was high as a kite from your crispy clear bright mountain air on that wondrous day
buzzing its wings chimborazo star sweet little hummingbird what a beauty you are
sometimes seen sometimes hidden snowy summit in the sky brooding like a wishful dream inaccessible icyway up high
chorus a: oh let me wallow in your beauty you wondrous chimborazo let me be your secret lover your magnifying paparazzo
chorus b: yay, chimborazo you took my breath away i could not walk, could hardly talk was high as a kite from your crispy clear bright mountain air on that wonderous day
Ja, faktiskt, från helt olika utgångspunkter har vi kommit fram till samma slutsats, Jonas Gardell och jag: Att bränna böcker offentligt skall vara i lag förbjudet.
Och varför detta? Jo, till stöd för yttrandefriheten. Varje bok är ett skrivet yttrande, eller hur? Om man bränner en bok är man ute efter att förhindra dess yttrande, inte sant? Alltså: All offentlig bokbränning är ett angrepp på yttrandefriheten och bör därmed förbjudas.
Observera: detta gäller alla böcker. Romaner, noveller, faktaböcker. Koranen eller bibeln, lika väl som kritik av koranen eller bibeln. Ska man bränna tryckta skrifter får det inte ske inför publik, som en offentlig demonstration. Om man ändå måste göra sig av med en del överflödiga skitböcker får göra det i smyg, när ingen ser…
Så enkelt är det.
Gardell är religiös, såvitt jag vet, jag är anti-religiös. Ändå intar vi samma ståndpunkt i denna fråga. Det säger något.
Gjorde en liten skogsvandring ikväll. Ville pröva den nya kamerautrustningen. Den var inte dålig, om man säger så, snarare åt det fantastiska hållet… Det kommer mera…
Men idag nöjer jag mig med några flugporträtt. Det märktes inte mycket av liv i skogen; varken djur, fåglar eller ens insekter. Men den kraftiga vinden blev till fint granesus ändå.
Och så var det den där enstaka flugan… Den kröp omkring i en av de fåtaliga blommorna; en flockblommig historia, typ hundkäx, kirskål eller liknande. Det blev ett flugmänniskomöte. Båda gladde vi oss åt det nya superba macroobjektivet, Nikkor Z 105mm f/2,8; flugan för att hen blev så snygg på bild, jag för att jag fick så snygga bilder (högerklicka gärna och välj “Öppna bild i ny flik” för att förstora):
Har idag genomfört en större kamera-affär. Har sålt en kamera och köpt en annan, sålt fyra objektiv och köpt fyra andra.
Vad det gäller, om man ser det lite principiellt generellt så där, är att jag följer med strömmen och går över från spegelreflex till spegellöst. Detta är en rådande stark trend i fotografiska kretsar. Utan att gå in på detaljer kan sägas, att ett viktigt skäl till detta paradigmskifte är att spegellösa systemkameror är lättare och smidigare än de klassiska spegelreflex-klumpedunserna.
I ett halvår har jag varit ägare till en Nikon Z9, den kanske allra bästa spegellösa systemkameran för närvarande. Ändå har jag nu bytt den mot dess lillebror Z8, som är i stort sett lika bra, men 30 procent lättare. Jag har också bytt fyra objektiv till min gamla spegelreflexkamera mot fyra nya “gluggar” (fotograf-slang för objektiv), anpassade till min nya spegellösa Z-kamera.
Här en bild på mina nyinförskaffade materiella lyckofetischer:
Jag tror det blir jättebra, inte minst för er, kära bloggläsare. Tänk vilka fantastiska bilder jag ska ta som ni får se!
(Ett annat vägande skäl till affären är väl att det vore synd att dö alltför rik. Det gäller ju att leva för pengarna – ja, alltså att leva ett så gott liv som möjligt med hjälp av vad de surt förvärvade slantarna kan åstadkomma.)
Just det, embryo till en låt. Jag vill göra ett föredrag om min resa till Ecuador. Då ska det ingå två egenskrivna låtar, som har med saken och göra. För så har jag gjort tidigare, med gott resultat: i föredragen om Jorden runt utan att flyga och det om Falklandsöarna. Än så länge vet jag bara att en av Ecuador-låtarna ska handla om det här magiska tillfället:
Det var det största ögonblicket på hela Ecuador-resan… Kontakt… magisk kontakt mellan världens minsta fågel och Ers Undertecknad.
Än så länge finns bara ett litet textembryo till denna framtida hjärtelåt:
I may be biased but you’re so green I swear you’re the hummingest hummingbird I’ve ever seen
