Min Blogg

• 

• 

I morse fick jag se på nätet att Robbie Robertson var död. Det gjorde mig smått sorgsen. Det är ju så, att ju äldre man blir, desto fler av ens hjältar går bort, vänner likaså. Min far blev 97, och ibland har jag tänkt lite slappt, att då kan väl jag också närma mig de hundra. Men är det nåt att sträva efter? Fan vet. Det är klart, är man frisk och så… men vid så hög ålder är risken rätt stor att man är mer eller mindre ensam kvar.

Men nu kom jag bort från mitt egentliga ämne: Robbie Robertson nämligen. Han var låtskrivare och gitarrist, mest känd säkerligen för att han var en viktig del i The Band, ett rockband under 60- och 70-talet som bl a stod för vad som senare kommit att kallas “Americana”, amerikansk rotmusik. Sin sista konsert spelade de på Thanksgiving Day, i november 1976. Den filmades av Martin Scorsese, och blev 1978 till en berömd konsertfilm med titeln The Last Waltz – en total kultfilm för min del. Jag har den på DVD, och minns att jag gjorde stora ansträngningar för länge sen, för att konvertera den till rätt DVD-format för mina amerikanska vänner. De fick den i present av mig, så att de skulle förstå hur riktigt bra amerikansk musik skulle låta.

Jag ser om den idag, till minne av Robbie R. Frapperande hur man på den tiden kunde stå på scen och spela och sjunga, och liksom låta musiken vara gott och nog . Man behövde inte vräka på med en h-es massa fyrverkerier och omkring-krimskrams som nuförtiden ofta anses nödvändigt. Melodifestivalen, eller Eurovisionen eller vad det nu heter, är största skräckexemplet.

Förutom Robbie R bestod The Band av Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel och Garth Hudson; alla från Kanada, utom Levon Helm som kom från Arkansas i södra USA. Och så gästades avskedskonserten av en mängd stora stjärnor, exempelvis Bob Dylan, Eric Clapton, Emmylou Harris, Joni Mitchell, Van Morrison, Ringo Starr, Muddy Waters, Neil Young. m.fl. I låten The Weight, skriven av Robbie R, framträdde gospelgruppen The Staple Singers. Dom var så bra att jag blev blixtförälskad i Mavis Staples på kuppen…

The Last Waltz börjar med att i stora bokstäver slå fast: THIS FILM SHOULD BE PLAYED LOUD! Efter en kort introduktion blir första låten i filmen sen den sista, alltså extranumret som avslutade konserten: Don’t Do It. Så jävla bra…

Jag kan verkligen rekommendera er att se filmen. Konstaterade dock att den inte går att streama gratis på nätet; kostar 39 spänn eller så. Det är den värd.

Annars är mitt favoritalbum med Robbie Robertson Storyville, från 1991. Bara topplåtar. Introt på orgel till första låten, The Night Parade, är så mystiskt och suggestivt att jag använt det i skolan som inspirationskälla för skrivande elever. Vad får du för associationer av det här? Vad inspirerar det här dig till att skriva?

Jaha, och nu så är han också borta. Vemodigt. Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld…

Jag läser Nonsensprinsessans dagbok av Isabella Nilsson. Den kom ut 2019, och nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris 2019. Bakgrunden är följande:

Men så här var det: Jag var väldigt sjuk. Jag hade tvångstankar och paranoida vanföreställningar, jag var fobisk, deprimerad, sömnlös, isolerad och min kropp var borttynande i anorexia. Jag var livrädd för mig själv, för min omvärld och för livet självt. Jag var så livrädd att jag bestämde mig för att jag inte vågade leva längre. Jag ville dö för säkerhets skull. För att vara på den säkra sidan. Jag började tänka på den andra sidan som den säkra sidan. Jag började förbereda mig för att lämna in.

Men mamma övertalade mig att stanna vid hennes sida, de levandes sida, i Snälla Bara Ett År Till.
[…]
Jag älskar min mamma. Så jag lovade att inte ta livet av mig under år 2016.

Här någonstans kommer den här dagboken in i bilden.
[…]
Vem skulle trösta hjärnan när den var så nojig att den inte vågade ta sin lugnande medicin?

Jo, det skulle Nonsensprinsessan göra. Mitt alter ego, inre bokstavsbarn och andliga lekledare. Under 2016 passade vi min hjärna i skift. Vi löste korsord, lekte med ord, flätade rimflätor, slog språkkullerbyttor, bakade moralkakor, drog roliga historier, spelade sagospel för gallerierna, ordnade verklighetsutflykt, besökte alla de osynliga städerna; forntida hoppborgar och romantiska luftslott. Vi hjälptes åt, Nonsensprinsessan och jag, att med hjälp av Kreativ Sjukskrivning (ping: Försäkringskassan!) filtrera sjukdomshelvetet genom sagoskimmer och älvstoft, innan vi presenterade det för hjärnan i så att säga hyfsat hanterbara doser. Språkförbistring, språkförgnistring, verklighetsförvanskning, verklighetsförmildring. Vita lögner och rent nonsens: “When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing” (Beckett).

Boken är alltså en rent terapeutisk handling; based on a true story. Den innehåller, förutom korta utredande texter i början på var och en av årets tolv månader, en dagboksanteckning per dag under ett år. Här några exempel:

18 jan. Ekorexia. Vegeterande verksamhet för tillväxtkritiker.

25 jan. Livet som pågår en liten stund mellan trotsåldern och trotsalltåldern. Detaljerna som rafsar åt sig vad de kan, av betydelser och guldkanter, ur miss Universums smyckeskrin.

29 jan. Jag knölar in fågel Fenix i mikrovågsugnen och vrider på full effekt. Samtidigt: i Pandoras ask ligger Hoppet och övar sig i att tänka outside the box.

1 feb. Barfota och endast iför bärsärk ger jag mig av för att bygga en bombsäker flickbunker, ett Barbiebarsebäck med kärnkraftsomstrålade kawaiikatakomber i vars knallpulverkapslar den androidavlönade arbetskraften kan ligga vaken och grubbla i varsin vallmoartificiell bubbelgumsbubbla.

3 feb. Jag lever så litet och tätt intill mig själv som möjligt. Ändå får oändligheten in en fot.

Allt är inte bra. Men en del är rent genialt, tycker jag. Och bakgrunden till boken är otvivelaktigt fascinerande. Passar mig bra att läsa också, eftersom synen på mitt högra öga är så där, och eftersom jag har svårt att koncentrera mig på långa, feta romaner (somnar lätt).

Får inte tappa taget… Inte tappa taget nu… Bara inte spolas bort…

• 

• 

• 

Ytterligare ett av dagens duggregnsdunkelfynd…

Tänkte, jag går väl en runda (min vanliga, typ). Skiter väl jag i om det regnar. Känns gott att trotsa elementen, bara pang tjofs, rakt på, med duggregnet i ansiktet.

Och så blev det. Gick uppför backen i rask takt. Kameran var med, låg i ryggsäcken. Men inte trodde jag precis jag skulle hitta nåt att fotografera. Gråljus, blåst och duggregn…

Men ju tråktristare förhållanden, desto större utmaning. Om man verkligen kopplar på blicken så finns det nästan alltid nåt…

Plötsligt flöt en liten vattenvirvel i Kransån in i fokus. Många vanligtvis synliga stenar i ån var nu dränkta; ån stiger snabbt vid kraftigt regn. Så den där lilla virveln syntes knappt:

Men den var läcker, tyckte jag. Från en lite annan vinkel:

Och så kan man ju leka konstnär genom att fota på lite längre tid, så att det rinnande vattnet blir en aning suddigt…

Det är ögongodis, tycker jag. Om det uttrycker något, om det betyder något, vet jag inte. Det är nog bara läcker form och färg. Men det räcker ju långt, en sån här dyster duggregnsdunkeldag! När jag väl hade fått syn på den där vattenvirveln upptäckte jag snart fler motiv. Återkommer eventuellt senare på bloggen om dessa. Vill inte splittra mig nu. Ni får ytterligare tre vattenvirvelvarianter i stället:

• 

• 

• 

Bakifrån:

• 

• 

Gruppsexorgie:

Krig, klimatkatastrof, AI som tar över… jo jo, det är nog gott och väl fullödiga eländesscenarior allt det där. Men nu oroar jag mig plötsligt för de här små bullgulliga alternativliven som flyger trots att de egentligen inte ska kunna göra det…

• 

• 

Ja, jag menar nu när det har börjat regna nåt så gutförbannat…! Nära där jag bor finns det en rabatt med lavendelblåblommor. Häromdagen när jag gick förbi i någorlunda soligt väder kryllade det av humlor där. På varenda blomma satt det minst en humla. Men i morse, i kyligt nästintillregnväder, var det bara några få kvar; och de satt still, helt still, som paralyserade av kyligheten.

Och jag som tjatade så om regn regn regn i maj-juni… Och så kommer det, och så kommer det givetvis alldeles för mycket, alldeles för ofta. Redan för flera år sen brukade jag säga: “Ja, se vädret det överdriver alltid nuförtiden.” Och så rätt jag hade. Hade inte en aning om då, att den människoinitierade växthusklimatkatastrofen hade sin näsa med i det blöta (ibland jävligt torra) spelet.

Ja, hur ska det gå med allting?

Men det är ju bra blogg (alt. bra tv, radio, media, etc.) i alla fall att spela på oro, fara, fruktan, skräck osv. Inget jävelskap som inte har nåt gottissskap med sig…

moln av moln som änglahår
vaniljglassluftslott så långt ögat når
bomulls-canyons läker sår
uppfyller varallaste himlavrår

Det är roligt med ord. Att leka med ord, att hitta på nya ord. “Varallaste” är nytt för dagen, har kanske aldrig skrivits eller utsagts tidigare. “Himlavrår” har jag heller inte sett förut. Varför inte “varendaste” då? Nej, för då hade jag måst skriva “himlavrå” i singular; “varendaste himlavrå” hade ju gått. Men jag ville ha “vrår” i flertal, det är mer överväldigande liksom. Och “alla”, det är ju så många som möjligt på en gång, och superlativ-formen, “-aste”, spär på mångmaxandet (en neologism till, he he) ännu mer. Gott så.

Skulle spela in med stora ljudkortet, men det lax inte, trots att jag gjort det förut. Så det fick bli att jag spelade in som röstmemo på telefonen, som vanligt. Inte bra; kass ljud. Men jag ville utnyttja det faktum att jag nu gett fan i astmamedicinen några dar, för att kunna sjunga någorlunda. (Att inhalera det där cortisonpulvret gör mig nämligen hes som en kråka.)

Valet av låt föll på En gång skall stenen…, som jag upptäckte inte fanns bland Låtar från hemmastudion på Min musik. Går så här:

En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och försvinna

En gång skall molnet som regnar småspik
som spön rakt över ditt huvud
förrinna

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

En gång skall zenitsolens strålar
som sveder axlar och ryggen
i havet förgås

En gång skall ledans bläckfiskarmar
som slingerstryper dig sakta
öppna sitt lås

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

Ja, det enda som hörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de krossas till grus
och förgörs
och förgörs

Den har en lång historia på sätt och vis, den där låten. För ganska exakt tjugo år sen fick jag, på resa i Australien, ett sms från min son Jakob. Han messade:

Once the stone
You’re crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that’s raining
Over your head disappears
The noise that you’ll hear
Is the crashing down of hollow years

Och jag blev orolig som fan, när jag läste den där texten. Nu måste han väl vara deppig och olycklig pojken, tänkte jag, och kände mig tvungen att ringa long distance. Men nädå, det var inget speciellt, sa han. Bara refrängen i en låt han tyckte mycket om: Hollow Years, med gruppen Dream Theater. Jäkligt bra låt, för övrigt:

Många år senare fick jag för mig att översätta den där refrängen, och så småningom också låta den ingå i en egen låt på svenska (som ni troligen nyss lyssnat på). En hel del negativismer i texten förstås, men slutsumman är ju glad och positiv. Så jag antar att ni också blivit uppiggade och glada av detta inlägg, eller?

Inte säker på att jag är helt förtjust i namnet, men det är ett bra ställe: Abecita. Har ni inte varit där förut, så rekommenderar jag definitivt ett besök. Skulle kunna vara det näst mest prestigeladdade fotokonstmuseet i Sverige, näst Fotografiska i Stockholm. Borås kan vara stolt! Men framför allt är det fint ordnat, finns mycket att se; sisådär fem utställningar samtidigt som byts var 3:e månad eller så.

Jag var där idag. Bland det mest framträdande var utställningen “Make Believe”, med bilder av den surrealistiske mästaren Erik Johansson. Se bara:

• 

• 

• 

• 

• 

•