Min Blogg

Åldras är som att bestiga ett berg.
Man blir lite andfådd,
men får en mycket bättre utsikt.

Sitter här och övervakar och iakttar alla inströmmande gratulationer på bemärkelsedan. (Blev nog “bemärkelsedan” där, för att melodin “Med en enkel tulipan / uppå bemärkelsedan / jag har den äran, / jag har den äran att gratulera” flög runt i huvet på mig.) Fyller år idag, nämligen. 73 fulla bast. Apropå bast, så har jag ännu icke inköpt någon bastkjol. Guran i Fantomen sprang ju jämt runt i en sådan, om ni minns. Har alltid tänkt att ett dylikt plagg måste ju i alla fall definitivt vara att föredra i den fuktvarma djungeln, jämför med Fantomens tighta trikåer. (Undras förresten om Guran hade något under, kallisonger eller så…?) Ja, här är jag förstås i högsta påverkad av en annan kanonlåt: Fantomens brallor, med Trazan & Banarne:

Ingen har sett Fantomen utan kläder
Klädd i pyjamas och stövlar av läder
Han drar nog bort en rand där fram
När han kissar bakom trädets stam

Oh vandrande vålnad kliar inte sviden
När du knegar i djungeln hela tiden
Gör som Guran skaffa dig en kjol
Det är bättre under Afrikas sol

Ingen har sett honom kavla upp ärmen
Ljusblå lekdräkt trots fukten och värmen
Men han blev nog frusen om sin häck
Om han satt i grottan alldeles näck

Oh vandrande vålnad kliar inte sviden
När du knegar i djungeln hela tiden
Gör som Guran skaffa dig en kjol
Det är bättre under Afrikas sol

Fantomen lättar inte på kalsongen
Nej han håller värmen stången
Ibland tar han på sig ännu mer
När Mr. Walker sig till stan beger

Oh vandrande vålnad kliar inte sviden
När du knegar i djungeln hela tiden
Gör som Guran skaffa dig en kjol
Det är bättre under Afrikas sol

Den låten har jag sjungit många gånger…

Jaha, det blev ett väldigt förvirrat och rörigt inlägg det här. Hade egentligen tänkt spela in nån låt och lägga ut, men får ingen ordning på ljudkortet (det är alldeles för fint för mig). Jag slänger in en bild på jubilaren som avslutning.

… som kanske bara (inte så bara!) lyssnat till Albatross, och tänkt: Vilken fantastisk låt! Och därvid missat att verkligen uppfatta texten (själv hör jag aldrig vad nån sjunger numera; måste kolla på nätet i efterhand), eller kanske störts av att den är på utrikiska (englisch). För alla er kommer här en frivers-textversion på svenska. Låten finns att avnjuta på sidorna Únderfúnder, Låtar från hemmastudion och Hemmamusikvideor.

Albatross

Albatrossen mäter oceanens vidd
med väglöst, tidlöst mått
Glider motståndslöst
mot motvinden
den dånande, vinande
kommer från Kap Horn i fjärran väster
i lättjefulla spiraler på väg
mot det stormomflutna Kap Horn i öster
cirklar runt södra polen
in the roaring forties
ursprungslöst
mållöst

Nuddar Påskön
gör en avstickare till Tristan da Cunha
betraktar med neutral blick
sin egen födelses klippa
passerar utan ansträngning
Macquarietröskeln
överkorsar utan ängslan
Sydpolarbäckenet
villkorslöst viljelöst
vilar på vingarna
dit vinden vill
eller inte vill

Vilar…

Blott den som förstått
göra levandet till skön konst
vilar motståndslöst
i motvind

(Oj, kom på att det här inlägget nog snarast är en upprepning av Albatrossmagi… Men allt eländigt som sker i denna värld… Kände att jag måste ut och bort..)

• 

• 

• 

Det här är ingen morgonhumla utan en eftermiddagshumla:

• 

• 

Upp kom jag i morse, men inte ut. I stället jobbade jag med en låt om humlan; hon som gör det omöjliga varje dag: egentligen för tung och för små vingar, men hon flyger ändå! Det är en hoppfull låt:

Morgonhumla

humlan mumlar slumrig
för zum zum zum
så möjligt hon kan
så ut sin sömn
vill dryga
så dum så dum
som tror sig kunna flyga

för tung för tung
alldeles för tung
för zum zum zum
för vingar små
att tumla rumla
runt i himmel blå

men hu för regn och rusk
utur moln så
grå!
och kyla därtill
så näst intill
olidligt ändå!
humlande
pumlande
sin pollen-
pernod

humlan fumlar
zömnigt
tankspridd
för zum zum zum
aååååå…
vingar på tå
för hej o hå
o hur ska det gå?

flyger ändå…
uti himmelen blå
hallå hallå!
knappt henne ens
mer ett öga
kan nå!
hallå hallå
flyger ändå
ändå!

Jag utmanar alla – särskilt alla ni robotar som läser det här! Kan ni skandera (rappa) den här fibbledikten?! Det ska vara exakt, så att varje fetstilad stavelse får rejält tryck. (P) betyder ett extra mentalt slag under tystnad, för att fyrtakten ska gå ihop. Fyra fyrslagstakter eller fyrslagsräckor handlar det om. Ibland passerar stavelserna förbi jäkligt snabbt, och det gäller att förbereda nästa takt redan i slutet på den föregående, annars hinner man inte med! Vasa?! Ni fattar ingenting? Nå, men så sätt då igång och öva åtminstone, så kanske det klarnar så småningom. Ni får hjälp med kompet.

(Hänvisar även till tidigare inlägg, för övnings skull: Rapövning med facit, Liten stavelserytmisk övning och Jordlöpare.)

Jag är fibbla jag tralala (P)
Jag står och fibblar mig
vareviga dag (P)
Och när som solen
den går opp
lysa gult
jag får så brått
När den går ner
jag viskar: Mer!
Jag vill ha mer! (P)

Denna blogg hade 340 “besökare” och 990 “besök” under gårdagen, enligt statistiken. Det är nytt rekord med god marginal. Jag drar slutsatsen, att det är nät-robotar i faggorna… Kanske AI-styrda, vad vet jag. Jag kan alltså inte se vilka besökarna är, bara deras antal.

Men om det är några därute som läser, och som inte är robotar, får ni gärna skicka en liten kommentar till detta inlägg: “Hej, jag är ingen robot.” Eller, lite mer underdånigt gentemot dem som snart tar över: “Hej, inget ont om robotar i och för sig, men jag är ingen.”

Ja, en bärfis till i bildarkivet alltså. Dock är det mig obekant vilken art det rör sig om. Så nu är jag osäker på om jag 5.997 eller 5.998 kvar att kryssa. Om någon känner arten, så please säg till:

Dagens lilla utflykt ställdes till Ryssby klint, beläget inom det så vittbesjungna (i Elfsborgs-låten bl.a.; fast jag tror de har bytt låt nu) naturområdet Rya åsar. Fanns till en början ingenting speciellt att se där. Den relativt fula (åtminstone obemärkta, till inga större sinnesrörelser lockande) staden låg där i sin håla som vanligt. (Ryssby klint är försedd med s.k. utsikt.) Gick en sväng. Trots allt inga kalhyggen eller granplantager inom synhåll. Åt detta måste man trots allt glädja sig, denna jämngröngrå dag.

Men så kom jag till en gammal träbänk. Den var strängt taget upptagen, såg jag. På bänken satt nämligen en rödbent bärfis / rödbent stinkfly (pentatoma rufipes) och vilade sig. Jag frågade om hen hade något emot att dela bänk med en homo sapiens. Fick inget svar, varvid jag så slog mig ner försiktigt.

Att det var just en rödbent bärfis – och inte någon annan av de cirka 6.000 arter som finns (!) – har jag klurat ut i efterhand. Visste också att bärfisar kan ge ifrån sig en obehaglig lukt (därav namnet, får man förmoda) om de känner sig hotade. Så jag uppförde mig ordentligt, försökte bara konversera lite försiktigt. Gick dåligt, fick inga svar. Då även min fråga, om huruvida vederbörande hade något emot att jag tog en bild av henom, förblev obesvarad, aktade jag icke för rov att ändock avfotografera min bänkgranne:

För nästan precis tre år sen mötte jag en släkting till den rödbente, en grön bärfis (palomena prasina). Den var också väldigt fin; såg ut så här (se inlägget En nymf i det gröna…):

Så nu har jag bara 5.998 arter kvar att kolla in…

• 

• 

I morse fick jag se på nätet att Robbie Robertson var död. Det gjorde mig smått sorgsen. Det är ju så, att ju äldre man blir, desto fler av ens hjältar går bort, vänner likaså. Min far blev 97, och ibland har jag tänkt lite slappt, att då kan väl jag också närma mig de hundra. Men är det nåt att sträva efter? Fan vet. Det är klart, är man frisk och så… men vid så hög ålder är risken rätt stor att man är mer eller mindre ensam kvar.

Men nu kom jag bort från mitt egentliga ämne: Robbie Robertson nämligen. Han var låtskrivare och gitarrist, mest känd säkerligen för att han var en viktig del i The Band, ett rockband under 60- och 70-talet som bl a stod för vad som senare kommit att kallas “Americana”, amerikansk rotmusik. Sin sista konsert spelade de på Thanksgiving Day, i november 1976. Den filmades av Martin Scorsese, och blev 1978 till en berömd konsertfilm med titeln The Last Waltz – en total kultfilm för min del. Jag har den på DVD, och minns att jag gjorde stora ansträngningar för länge sen, för att konvertera den till rätt DVD-format för mina amerikanska vänner. De fick den i present av mig, så att de skulle förstå hur riktigt bra amerikansk musik skulle låta.

Jag ser om den idag, till minne av Robbie R. Frapperande hur man på den tiden kunde stå på scen och spela och sjunga, och liksom låta musiken vara gott och nog . Man behövde inte vräka på med en h-es massa fyrverkerier och omkring-krimskrams som nuförtiden ofta anses nödvändigt. Melodifestivalen, eller Eurovisionen eller vad det nu heter, är största skräckexemplet.

Förutom Robbie R bestod The Band av Rick Danko, Levon Helm, Richard Manuel och Garth Hudson; alla från Kanada, utom Levon Helm som kom från Arkansas i södra USA. Och så gästades avskedskonserten av en mängd stora stjärnor, exempelvis Bob Dylan, Eric Clapton, Emmylou Harris, Joni Mitchell, Van Morrison, Ringo Starr, Muddy Waters, Neil Young. m.fl. I låten The Weight, skriven av Robbie R, framträdde gospelgruppen The Staple Singers. Dom var så bra att jag blev blixtförälskad i Mavis Staples på kuppen…

The Last Waltz börjar med att i stora bokstäver slå fast: THIS FILM SHOULD BE PLAYED LOUD! Efter en kort introduktion blir första låten i filmen sen den sista, alltså extranumret som avslutade konserten: Don’t Do It. Så jävla bra…

Jag kan verkligen rekommendera er att se filmen. Konstaterade dock att den inte går att streama gratis på nätet; kostar 39 spänn eller så. Det är den värd.

Annars är mitt favoritalbum med Robbie Robertson Storyville, från 1991. Bara topplåtar. Introt på orgel till första låten, The Night Parade, är så mystiskt och suggestivt att jag använt det i skolan som inspirationskälla för skrivande elever. Vad får du för associationer av det här? Vad inspirerar det här dig till att skriva?

Jaha, och nu så är han också borta. Vemodigt. Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld…

Jag läser Nonsensprinsessans dagbok av Isabella Nilsson. Den kom ut 2019, och nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris 2019. Bakgrunden är följande:

Men så här var det: Jag var väldigt sjuk. Jag hade tvångstankar och paranoida vanföreställningar, jag var fobisk, deprimerad, sömnlös, isolerad och min kropp var borttynande i anorexia. Jag var livrädd för mig själv, för min omvärld och för livet självt. Jag var så livrädd att jag bestämde mig för att jag inte vågade leva längre. Jag ville dö för säkerhets skull. För att vara på den säkra sidan. Jag började tänka på den andra sidan som den säkra sidan. Jag började förbereda mig för att lämna in.

Men mamma övertalade mig att stanna vid hennes sida, de levandes sida, i Snälla Bara Ett År Till.
[…]
Jag älskar min mamma. Så jag lovade att inte ta livet av mig under år 2016.

Här någonstans kommer den här dagboken in i bilden.
[…]
Vem skulle trösta hjärnan när den var så nojig att den inte vågade ta sin lugnande medicin?

Jo, det skulle Nonsensprinsessan göra. Mitt alter ego, inre bokstavsbarn och andliga lekledare. Under 2016 passade vi min hjärna i skift. Vi löste korsord, lekte med ord, flätade rimflätor, slog språkkullerbyttor, bakade moralkakor, drog roliga historier, spelade sagospel för gallerierna, ordnade verklighetsutflykt, besökte alla de osynliga städerna; forntida hoppborgar och romantiska luftslott. Vi hjälptes åt, Nonsensprinsessan och jag, att med hjälp av Kreativ Sjukskrivning (ping: Försäkringskassan!) filtrera sjukdomshelvetet genom sagoskimmer och älvstoft, innan vi presenterade det för hjärnan i så att säga hyfsat hanterbara doser. Språkförbistring, språkförgnistring, verklighetsförvanskning, verklighetsförmildring. Vita lögner och rent nonsens: “When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing” (Beckett).

Boken är alltså en rent terapeutisk handling; based on a true story. Den innehåller, förutom korta utredande texter i början på var och en av årets tolv månader, en dagboksanteckning per dag under ett år. Här några exempel:

18 jan. Ekorexia. Vegeterande verksamhet för tillväxtkritiker.

25 jan. Livet som pågår en liten stund mellan trotsåldern och trotsalltåldern. Detaljerna som rafsar åt sig vad de kan, av betydelser och guldkanter, ur miss Universums smyckeskrin.

29 jan. Jag knölar in fågel Fenix i mikrovågsugnen och vrider på full effekt. Samtidigt: i Pandoras ask ligger Hoppet och övar sig i att tänka outside the box.

1 feb. Barfota och endast iför bärsärk ger jag mig av för att bygga en bombsäker flickbunker, ett Barbiebarsebäck med kärnkraftsomstrålade kawaiikatakomber i vars knallpulverkapslar den androidavlönade arbetskraften kan ligga vaken och grubbla i varsin vallmoartificiell bubbelgumsbubbla.

3 feb. Jag lever så litet och tätt intill mig själv som möjligt. Ändå får oändligheten in en fot.

Allt är inte bra. Men en del är rent genialt, tycker jag. Och bakgrunden till boken är otvivelaktigt fascinerande. Passar mig bra att läsa också, eftersom synen på mitt högra öga är så där, och eftersom jag har svårt att koncentrera mig på långa, feta romaner (somnar lätt).