Min Blogg

Om gud

Började förra inlägget – kanske i onödan – med att orda lite om gud och religion. Det skulle ju handla om pacifism eller inte (vilket det också gjorde sen). Men inledningstankarna om det religiösa syndromet gav upphov till lite diskussion med en god vän, och fick mig att fundera på varför jag är så arg på gud. Jag tror ju inte på honom, han finns inte, så varför denna vrede? Jag borde väl i stället vara arg på människorna som använder gud och religionen som ett svepskäl och en ursäkt för diverse ondskefullheter?

Nåväl, i samband med detta spårade jag in på en intervju gjord av Gay Byrne, känd programledare i irländsk tv, och Stephen Fry, författare, komiker, regissör, skådespelare, m.m. Fry uttrycker där precis min vrede mot den gud som inte finns, men som jag skulle vara skitförbannad på om han funnes. Här först en länk till intervjun på engelska, sedan en översättning jag gjort:

Byrne:
Anta att allt religionen säger är sant. Och du går fram till pärleporten, och du, Stephen Fry, konfronteras med gud. Vad skulle du säga till honom?

Fry:
Jag skulle säga: skelettcancer hos barn? Vad handlar det om? Hur vågar du? Hur kan du ha mage att skapa en värld, där det finns så mycket elände som inte är vårt fel? Det är inte rätt! Det är ytterligt ytterligt ondskefullt. Varför skulle en ondskefull, nyckfull gud få skapa en värld som är så full av orättvisor och smärta? Det är vad jag skulle säga.

Byrne:
Och du tror du kommer in i himmelriket?

Fry:
Nej, verkligen inte. Men jag skulle inte vilja. Jag skulle inte vilja komma in på hans, gudens, villkor. De är felaktiga. Om jag dör, och det vore frågan om Pluton, Hades, och de 12 grekiska gudarna, då skulle jag vara mer vänligt inställd, för de grekiska gudarna låtsades inte vara omänskliga i sina begär, i sin nyckfullhet, i sitt oförnuft. De presenterar inte sig själva som allvetande, goda, välvilliga. För den gud som har skapat världen, om det var en gud som gjorde det, är helt klart en galning, en fullständig galning. Totalt självisk – vi måste ligga på knä och tacka honom hela livet!? Vilken sorts gud skulle göra så? Världen är fantastisk, men den innehåller också insekter, vars hela livscykel går ut på att gräva sig in i ögonen på barn och göra dem blinda. De äter sig ut från inuti ögat. Varför? Varför gjorde han så mot oss? Han kunde lätt skapat en värld där sådana insekter inte finns. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Man kan tro att det inte finns någon gud. Men om det ändå finns en sådan, då måste man fråga sig vilken sorts gud det är. Han måste vara monstruös, fullständigt monstruös, och förtjänar ingen respekt överhuvudtaget. I samma ögonblick som du tar avstånd från honom blir livet enklare, renare, mer värt att leva, enligt min mening.

Pacifist eller inte?

Kören Vilda Röster, i vilken jag utgör tenorstämman, deltog idag i en konsert kallad ”Fred för jorden”. Konserten ägde rum i Holsjunga kyrka. Därmed var alltså även Gud inblandad, vilket syns mig betänkligt i och för sig. Denne potentat har inte precis gjort sig känd som någon Fridsfurste genom historien, snarare tvärtom. Det går en folkmordstradition i rakt nedstigande led från den fördömande och straffande guden i Gamla Testamentet till nutiden. Jesus, Guds son, står möjligen för något annorlunda, vilket i så fall torde utgöra grund för en fader vs son-konflikt av ödesdigert slag.

Men vår konsert idag hade en klart pacifistisk tendens och inriktning. Gott så. Vi sjöng bl.a. Wolf Biermans sång Ermutigung, i svensk översättning Uppmuntran (numera faktiskt ingående i den svenska psalmboken). I Lena Granhagens version låter den så här.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

 
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

 
Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

 
Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

 
Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Wolf Bierman växte upp i DDR. Han var socialist och kommunist, men i stark opposition mot den auktoritära stats-kommunism som praktiserades i DDR och dåtida Sovjetunionen. Så han blev utsparkad ur DDR, måste bosätta sig i Västtyskland. Uppmuntran skrev han speciellt för en god vän i Stasis fängelser.

Jag uppfattade Bierman som en klar pacifist, motståndare till all militarism på den tiden. Nu däremot, när han är 80 år, har han närmast utmärkt sig som en “skicka snarast alla tänkbara vapen till Ukraina-hök”; har kritiserat de tyska politiker som vill gå försiktigare fram.

Det är den här förskjutningen jag funderar på: Att så många, en klar majoritet i Sverige och Västeuropa, även före detta pacifister och vapenvägrare, att alla dessa så oreserverat stöder Ukrainas försvarskrig. Jag själv ingår i denna majoritet. Känner hur varje känslomässig fiber i min kropp ”håller på Ukraina”, vill Putins och hans anhangs död. Intellektuellt däremot kan jag tänka: Ja, fan vet. Krig har väl egentligen aldrig lett till något gott. Är det verkligen värt priset, alla dessa döda och lemlästade?

Krig generellt bygger ju på en absurd idé. Varför skulle jag plötsligt beväpna mig och börja skjuta ihjäl en massa okända människor som inte alls gjort mig något ont? Det är en annan sak att döda någon som direkt hotar mig och mina närmaste.

Sammanfattningsvis: Hur kan det komma sig att så många före detta pacifister och vapenvägrare, mig själv inräknad, har blivit krigsivrare när det gäller Ukrainakonflikten?

dagens isanilssonbellaskörd

6 feb
Tystnad. Tvagning.

10 feb
tulipanarosigheten

28 feb
Så obarmhärtigt är livet mot den som har dödat barnet inom sig att allting efteråt är för sent.

4 mars
Trollen anlände med vår matsäckskorg, rådjurshjärtat inslaget i länskuriren, kaffe och kexchoklad. Regnrockarna frasade som siden i den frusna mossan. Vi åt under tystnad; vi åt Undret och Tystnad.
Men hela tiden hade jag som en dunderklump i halsen av gråt.

7 mars
Klockan älva, strax efter att posten kommit, förvandlades pormaskarna till silkesmaskar och min hy blev len som persika.

8 mars
Artifnisiell Intelligens: robotar som skrattar åt mänskligheten.

ur Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning, av Isabella Nilsson

P.S. “tullipanarosigheten”… vete tusan om inte sökandet efter den är ett av mina – om än inte, så dock – strävansmål i livet. D.S.

Invasiva arter

Tack kära Moder Natur för dina “invasiva arter”! De är snart de enda som blommar i det här landet. Insekterna och jag gläds. Och åtminstone insekterna drömmer om en framtid utan den i särklass mest invasiva arten av dem alla: människan nämligen; homo sapiens.

Här ett par bilder på den invasiva blekbalsaminen. Förgyllde min dagliga promenad idag.

Den vackra lupinen anses ju också vara ett hot. Här två bilder (ok, lite bearbetade, jag vet) på dess symmetriskt formade bladrosett, med strategiskt placerad kristallklar vattendroppe i mitten:

Det är så här de egentligen ser ut förstås. Men vackert det också, eller hur?

Ungdomsporträtt

Representativ bild från den vilda ungdomstiden. Spelade fotboll i Skeppshults BK, när det begav sig (1904). A-laget låg i division fyra på den tiden. Själv kom jag dock aldrig längre än till B-laget (vackert så, om ni frågar mig).

Minnesvärda resor 2; forts.

Vietnam var naturligtvis extra intressant för min generation att besöka. Vi hade ju varit unga mitt i 60- och 70-talets vänstervåg, engagerat oss i protesterna mot Vietnam-kriget. Nu, ungefär 40 år senare vallfärdade vi (tillsammans med en aldrig sinande ström av vördnadsfulla vietnameser) till Ho Chi Minhs mausoleum i Hanoi:

Och vi gick på krigsmuseum:

Vi förfasades och förundrades hur små hål i marken antingen kunde dölja en dödsfälla för fienden, eller också vara ingången till kilometerlånga, underjordiska tunnelsystem där vietnameserna kunde söka skydd mot det amerikanska bombregnet.

Minns att jag frågade vår utmärkte vietnamesiske guide om han var stolt över att hans lilla land så tappert och framgångsrikt hade krigat mot en så på papperet överlägsen fiende som USA. Han svarade att “stolt” var ett ord han inte skulle använda. Krig är bara så fruktansvärt. Snarare kände han sorg över att hans landsmän hade måst genomlida detta.

Vår vietnamesiske guide

Kan undra hur de här tjejerna har det nu för tiden? Det är i alla fall fred i landet, till skillnad från hur det var för flera generationer vietnameser före dem.

Minnesvärda resor 2

I slutet av 2013, över jul och nyår, besökte jag Vietnam. Det var en liten gruppresa, så allt var ordnat på förhand. Vi förflyttade oss i princip från norr till söder i landet per tåg och minibuss; började i Hanoi och slutade i Saigon, eller som det nu heter Ho Chi Minh City. På Flickr finns 23 album från resan.

Ett av stoppen på väg från norr till söder var Quy Nhon, en stad vid kusten med turistpotential, fin sandstrand etc.. Potential, ja, men ännu inte. Vi var i stort sett de enda turisterna där, då vid juletid för tio år sen. Ok, det var fel årstid förstås, för kallt i vattnet för att bada. Men ändå. Så här såg det ut:

Tillsammans med med min nyvunne vän Mora-Nisse (ja, han hette Nils och var från Mora; åkte dock ogärna skidor) tog jag en promenad längs den övergivna sandstranden. Vi kom till en strandbar med plats för sisådär 200 gäster. Men den var helt tom och öde, vi var de enda två gästerna. Vi tittade på den enorma drinklistan… Oj oj oj, här finns det att välja på. Ingen av oss var väl direkt nån drinknisse, så vi visste inte vad vi skulle ta. Men det var billigt och bra, så vi tänkte att vi nog minsann skulle unna oss för en gångs skull. Vi drog till med varsin Margarita, tror jag det var. Nej, tyvärr, just den är slut, fick vi veta av den unga servitrisen. Mönstret upprepades två gånger till ungefär: Vi beställde och fick bara tyvärr slut till svar. Till sist träffade vi rätt i alla fall. Piña Colada fanns!

Det var bara det att våra drinkar kom aldrig. Vi väntade i nästan en halvtimme, inget livstecken nånstans.

Men då, vad får vi se om inte… Två unga hjälpredor med varsin tungt lastad plastpåse i händerna. Plastpåsarna var fyllda med spritflaskor, det såg vi tydligt. Aha! De har varit och handlat, tänkte vi. Vad bra!

Och mycket riktigt. Efter blott cirka 10 minuter till fick vi våra Piña Coladas. Lyckan fullständig…

Fler bilder från Quy Nhon t.ex. här.

Solitär

att känna den
ihop med andra
att känna den
med sig själv

att handskas
bättre med den
att bli god
vän med den
åtminstone
välbekant med den

skrämmer den mig?
eller tycker jag om den?

söker jag mig till den?
eller vill jag bli räddad från den?

självvald eller
påtvingad?

ensamheten…

Sinfonia Colore

Opus 1, Sats 1, Adagio Con Brio; i folkmun kallad “Hallonsymfonin”:

Egentligen ser de flesta hallonbladen fortfarande ut så här:

Men jag kunde naturligtvis inte motstå de läckert kolorerade höstförebådarna ovan, de är inte så många än. Faktum är, att jag blev så upphetsad av de varma (heta?) hallonbladsfärgerna att jag glömde min telefon på en bänk i närheten, där jag vilade ut efter mina färgorgiastiska utlevelser. Upptäckte tappet när jag kom hem; fick åka och hämta mobilen (röd) med bilen (orange).