Meine zweite Heimat, så brukade jag ibland benämna den österrikiska staden Kufstein med omgivningar på 60-talet (1960-talet alltså, inte 1860-talet). Min syster hade nämligen gift sig med en österrikare. De bosatte sig visserligen i Sverige, men varje sommar åkte de på semester till Tyrolen, och flera gånger fick lilla jag följa med!
2014 var jag där igen. Huvudsyftet den här gången var att bestiga Ellmauer Haltspitze (2.342 m), den högsta toppen i Kaisergebirge, ett bergsområde strax utanför Kufstein. Och det lyckades faktiskt den här gången; jag nådde mitt mål! Jag har skrivit om detta hjältedåd förut, i ett inlägg med den egendomliga titeln “(Kvinniskor) och människor 3”. Riskfritt var det inte, långt därifrån. Det här kan man t.ex. läsa i en fackmannamässig beskrivning av kraven för att nå toppen:
Voraussetzung: Schwindelfreiheit und Trittsicherheit sowie alpine Erfahrung sind unbedingt erforderlich! HELM (Steinschlaggefahr)
Empfehlung: Klettergurt & Klettersteigset
(Ok, svindelfri och säker på foten var jag väl, men det var i stort sett det hela. Den erforderliga vanan och utrustningen ersatte jag med obetvingligt mod, parat med viss dumdristighet…)
Förra året skrev jag en sommarkrönika i Borås Tidning med titeln “Vi som vill opp”. Där försöker jag förklara denna min perversa böjelse att bestiga allt inom synhåll, om så förknippat med livsförlorarrisk!
Nåväl, besöket i Kufstein 2014 innehöll trots allt också en del annat än själva toppbetvingandet. I det här vackra huset på Anton Karg Strasse hade jag nöjet att smörja mitt krås medelst god inhemsk mat och dryck, på inbjudan av min svågers syster Gertrud:
Och vägen mot toppen inbegrep vandring i sköna Kaisertal, som är naturreservat, och inte alltför belamrad med otrevliga människor, eftersom man måste anstränga sig och gå dit (finns ingen linbana, inga bilvägar). Här Hinterbärenbad, ett rastställe i dalen:
Men det är klart, utan känslan däruppe på toppen ovan molnen hade det inte varit detsamma…
