Min Blogg

Ja, så har det alltså blivit november igen. Den månaden har en speciell olyslyster i mitt hjärta. I grårisnovembers ångestskog… Egentligen har väl december ännu färre soltimmar. Men förr i tiden fanns ju ofta lite snö i december, och så kom ju julen, den strålande julen. Inget sådant i november, bara mörkret och minnet av de döda…

Fast visst finns det också ibland något mysigt ombonat med mörkret, något att krypa in i, rugguggla lite, läsa en bok, sitta i mjukdunklet och dimma sig bort…

Är säker på att jag publicerat min lilla novemberdikt förut. Men det kan inte hjälpas, tycker den är så ohemult bra (säkert mycket för att den utgår från mästaren Harry Martinsons junidikt, fast tvärtom):

November Dag

Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.

I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.

November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.

• 

• 

• 

• 

Kom ner till Öresund på min kvällspromenad precis i solnedgången. På en bunker vid stranden stod ett par och kramades och kysstes, vackert silhuetterade mot vattnet och den nedåtgående solen. Jag såg potentialen i motivet direkt och knäppte några bilder. Men avståndet var lite för långt, och tyvärr tycktes paret vara på väg att avsluta sin romantiska tête-à-tête och gå ner från bunkern. I det läget kunde jag inte låta bli att ropa: “Kan ni inte kramas lite till!”, och vifta med kameran lite grand. De förstod direkt och gjorde som jag bad dem om.

När jag hade knäppt färdigt pratade vi lite grand, och jag visade dem bilderna på kamerans display. De blev entusiastiska när de såg hur fina de blev, och bad mig skicka dem några bilder, vilket jag också gjort nu.

När sådant här inträffar frestas jag alltid att citera Hjalmar Gullbergs fina lilla dikt Människors möte:

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
Sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så.

Var hemma hos min dotter Ylva igår. Precis som sin farmor tycker hon om att pryda sitt hem med allehanda dekorativa arrangemang. Utomordentligt fotogeniska frestelser för fotografen…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ylva skapar också utsökt vackra linoleum-tryck. Ta en titt på Ylvas_bild på Instagram så får ni se.

Tatueringshypen sprider sig nedåt i åldrarna. Efter ett besök hos Tattoo Jack i Köpenhamn (Nyhavn) ser mitt mittersta barnbarn Frode (7 år) ut så här på magen:

Befinner mig i Gessie, söder om landsvägen, i allrasom södraste delen av vårt avlånga land. Söderheten, och därmed närmareheten till ekvatorn, hindrar dock ej en isande ostan att dra över fälten. Vågade mig ändå ut en liten stund. Tog mig till Klagshamn, en bit söder om brofästet. Där förlade jag ett 95 mm:s främre objektivlock, men fann i gengäld en nyckel som saknats länge i min bil.

Så här såg det ut när jag kom:

Och så här såg det ut när jag gick, efter att förgäves ha letat och letat och letat efter det satans objektivlocket.

Det är första objektivlocket jag slarvat bort, någonsin! (Ett nytt, à 269 banankronelusidorer redan beställt.). Desto högre stod glädjen i tak när nyckeln helt oförmodat återfanns i bilen; orostig nyckel mot objektivlock, bytt bytt kommer aldrig igen.

• 

• 

Språkets hierarki

Ett av de mest geniala dragen i det mänskliga språksystemet är att låta ett begränsat antal betydelselösa, men betydelseskiljande, språkljud – fonem – kombineras till betydelsebärande delar – morfem /ord. Fonemens motsvarighet i skrift är grafem, bokstäver. Genom att kunna uttala och hålla ordning på blott 36 fonem i svenskan, och kunna skriva de 29 bokstäverna i svenska alfabetet, så kan vi bilda ett oändligt antal ord (SAOL innehåller ca 126.000), komma överens om deras betydelse och börja använda dem.

Ingen vet hur det gick till, när människorna övergick från ett speciellt ljud för varje ”ord”, till att kombinera ett litet antal fonem till ord. Och inte bara det, hur gick det till när våra förfäder kom på att låta orden bli symboler, dvs. att orden inte behövde låta som det de betydde, utan orden kunde helt enkelt symbolisera något i verkligheten. Men då gällde det förstås att språkbrukarna var överens om ordets betydelse, annars fungerar inte kommunikationen.

Vi kan vara helt säkra på att denna utveckling av homo sapiens språk var av helt avgörande betydelse för släktets fortbestånd och, så småningom, dominerande ställning på Jorden. Men, som sagt, hur allt detta gick till är höljt i dunkel. Vi har inga vittnesbörd om språkets utveckling förrän skriften kom till. Vad gäller skriften kan vi för övrigt se, att samma utvecklingssprång som i det talade språket har skett, i och med konstruktionen av alfabetisk skrift. Ett alfabets grundprincip är alltid: ett fonem – ett grafem, en bokstav. Det finns också stavelseskrift byggd på principen en stavelse, ett tecken (t.ex. japanska), liksom bildskrift, där varje ord skrivs som en bild (kinesiska). Alfabetsprincipen är överlägset bäst, eftersom den kraftigt begränsar antalet skrivtecken man behöver lära sig.

Men nu måste jag skynda mig att ge täckning för textens rubrik: språkets hierarki. En hierarki kan definieras som “ett system eller en organisation med noggrant genomförd över- och underordning (rangordning)”. Så här ser språkets hierarkiska nivåer ut, nerifrån och upp:

fonem / grafem
stavelser
morfem
ord
fraser
satser
meningar
stycken
texter
textgenrer
språkkulturer

De små delarna på lägre nivåer ingår hela tiden i större delar på högre nivåer. Det verbala språkets hierarkiska konstruktion är helt avgörande för dess smidiga och flexibla funktion; för dess ändamålsenliga användbarhet.

Men nu orkar jag inte skriva mer den här gången. Därest (försåvitt) energin och lusten räcker till, återkommer jag med ytterligare fördjupningar och förklaringar i sinom tid (någon gång innan himlen har fallit ner över oss).

Höll föredrag om min resa till Falklandsöarna 2019 på Borås Fotoklubb. Rolig föredragshållare och fantastiska bilder i all ära, men bäst och mest unikt är ändå de två ingående låtarna: Pingvin och Albatross. Så här ser de ut för föredragspubliken:

Vill ni påminnas om hur de låter så gå till sidan Hemmamusikvideor. Musiken ackompanjeras där av bilder, s.k. video (om än hemmagjord).

Finns det någon faktor som mer definierar oss som människor än vårt verbala språk? Jag vet ingen. Jag upphör aldrig att fascineras av detta geniala system, som i grunden bygger på kombinationen av 36 betydelselösa, men betydelseskiljande, fonem (motsvaras av 29 grafem i skrift) till betydelsebärande morfem, och ord. Varje ord (utom de onomatopoetiska ljudhärmande) är en symbol för något i verkligheten. Det finns inte minsta likhet mellan ordet bord (hur det låter eller ser ut) och dess betydelse, dess referens i verkligheten (en skiva med fyra ben där vi äter frukost). Men språkanvändare har kommit överens om ordens betydelse. Fantastiskt, eller hur? Fenomenet verbalt språk (språk med ord) är på så sätt ytterst ett bevis för vår mänskliga förmåga att samarbeta och komma överens, inte kriga och slå ihjäl varandra.

Nej, nu får jag akta mig så det inte drar iväg för långt det här, inte med en gång i varje fall. Då kanske ni slutar läsa. Men senaste tidens funderingar kring språkets rituella funktion (se tidigare inlägg) har inspirerat mig att skriva mer om språket (ok, vet att jag gjort det förut, men det struntat jag i just nu), kanske påbörja en liten serie inlägg om olika aspekter av vårt mänskliga språk. Tills vidare får ni bara en lista på språkets funktioner att fundera på:

Symbolfunktion: den referentiella funktionen, den ”vanliga”, alltså språket som benämner något i verkligheten. Varje ord är en symbol, refererar till något i verkligheten.
Symptomfunktion: den emotiva, expressiva funktionen, svordomar bra exempel, fokuserar sändaren, framför allt dennes känslotillstånd. Fan i helvetes jävla skit!
Signalfunktion: engagerar mottagaren, tillsägelser, befallningar, vokativ, imperativ; givakt!!
Kontaktfunktion: socialt prat, dösnack, engagerar både sändare och mottagare. Tjena, läget?
Rituell funktion: fokuserar resultatet av yttrandet; trollformler, abrakadabra, sesam öppna dig, eder: do you swear to tell the truth…, tager du denna… jag älskar dig…
Metalingvistisk funktion: språk om språksystemet; mamma, vad betyder ’docka’?; grammatikens språk, språkliga termer, språkvetenskap; fokuserar språksystemet i sig.
Skönlitterär funktion: den poetiska funktionen, uppmärksamheten riktas mot själva språket, mot meddelandets form; retoriska figurer, metaforer, rim, rytm; hur språket ser ut och, inte minst, hur det låter.

Jo, skulle vilja göra ett personligt tillägg till förra inlägget om språkets rituella funktion. När jag gick i realskolan för ett tag sen (1963-67) brukade min mor ibland förhöra mig på läxorna på morgnarna (medan jag smaskade i mig de två mackorna med mosat ägg som var standardfrukost). Var kanske inte så vanligt i arbetarklassfamiljer som vår, jag vet inte. Det hände antagligen då och då, att morsan inte förstod så mycket själv av det hon förhörde mig på.

Allra intensivast blev förstås förhören när vi skulle ha prov; skarpt läge, med andra ord. Och dessutom, som avslutning på provförhören, krävde jag att min arma moder skulle yttra den magiska formeln: Jag tror att det går bra för Jörgen på provet idag. Det hände att morsan tyckte jag kunde så dåligt på förhöret, att hon inte ville utsäga formeln. Men jag tvingade henne ändå till det (och eftersom hon var alldeles för snäll gjorde hon som jag ville). För, sa jag: “Det spelar ingen roll om du egentligen tror det kommer att gå bra på provet eller inte. Det viktiga är att du säger orden, så blir det så.” Jag var övertygad om, att om hon bara uttalade den magiska formeln, så skulle provet gå bra.

Det fungerade också nästan alltid, märkligt nog. Till stor del berodde detta säkert på att jag var ganska duktig i skolan, jag “hade läshuvud”, som det hette. Men att jag trodde så fullt och fast på den där formeln kan utan tvivel också ha haft sin psykologiska betydelse.

Alltnog, ett utmärkt exempel på språkets rituella funktion, där resultatet av det som utsägs är i fokus (se förra inlägget).