Min Blogg

Dimman lättar

Jag vet inte, det här med “klassisk musik”, är det så jävla bra egentligen? Det tycker inte jag. Kanhända det är bra gjort, bra ihoptotat och bra framfört, osv. Det vill jag inte förneka. Men det är inte min hjärtas musik, till största delen inte.

Minns att jag var mindre säker på att jag hade rätt i detta (med avseende på mig själv då alltså) en gång i tiden. Tänkte att det är nog nåt fel på mig som inte gillar det man ska gilla egentligen (om man är en vanlig borgarfinkulturmedelklasstönt, vill säga). Minns att jag i min själsliga osäkerhet dristade mig till att inköpa ett helt set med skivor: hela den klassiska musikhistorien i box på box med en 7h-es massa vinyl. Tänkte jag skulle lära mig, uppfostra mig själv, musikbilda mig. Men det gick inget vidare. Kanske var det inte några särskilt bra inspelningar det där, masspriset var ju lågt…

Nej, jag tyckte (och tycker fortfarande) att exempelvis en sån låt som El Camino med Amos Lee, som jag skrev om häromsistens, är bättre (berör mig mer iaf) än mången 1800-talssymfoni med tarmgnideri (fioler) i parti och minut. Förlåt, men så är det.

Emellertid (dock), en del klassiska låtar är jag svag för; undantag finns m.a.o. Ett sådant är Dimman lättar (op 41) av Carl Nielsen. Den representerar i mina öron tonmåleri av högsta potens. För att övertyga er om att jag har rätt (som vanligt) länkar jag till verket och citerar samtidigt några kongeniala bilder från min yngste sons sommarstugesäte (som jag tror jag babblade om härförsistens). Det var en dimmig dag som blev en klar dag, när dimman lättade…

Förklara utan att försvara

Efter att ha fördömt Hamas terrorattack mot Israel 7 oktober tillade FN-chefen António Guterres: ”It did not happen in a vacuum.” Med detta ville han framhålla att ”The Palestinian people have been subjected to 56 years of suffocating occupation”, vilket kan förklara varför attacken ägde rum. Detta uttalande fick den israeliske FN-ambassadören att kräva Guterres avgång. Guterres hade försvarat attacken, inte bara förklarat den, menade israelerna.

Jag lyssnade härom natten på P1-podden Filosofiska rummet, där Guterres yttrande, samt reaktionerna på det, diskuterades. Man måste skilja på en (neutral) kausal orsaksförklaring å ena sidan, och en moralisk värdering å den andra, menade filosoferna. Att en dylik differentiering visar sig omöjlig i det ytterligt spända och hatfyllda läge som de inblandade parterna befinner sig i just nu, är förstås inte ägnat att förvåna.

Att båda sidor i denna konflikt begår krigsbrott på löpande band är alldeles uppenbart för en någorlunda neutral betraktare. Dessa krigsbrott kan förklaras, men aldrig försvaras. Orsakerna till brotten är inte svåra att identifiera, men det gör dem inte ett uns mer moraliskt försvarbara. António Guterres har också sagt det här:

“But the grievances of the Palestinian people cannot justify the appalling attacks by Hamas. And those appalling attacks cannot justify the collective punishment of the Palestinian people.”

Vägenen

Det finns trots allt en låt, säger en, som kan mäta sig med J.T.:s bästa, och det är El Camino med Amos Lee. För elva år sen, när Vilda Röster (en kör) reste till Rom för att nästan, säger nästan, sjunga för påven i Peterskyrkan (ja, det där “nästan” är en annan historia, som jag ska berätta nån gång), då sjöng jag Vägenen, och bara den, gång på gång på gång. Terroriserade mina rumskamrater Per R och Per O, terroriserade alla som orkade höra på Hauptbahnhof Hamburg osv. Ja, ni vet ju vid det här laget. Jag får låtar på hjärnan, så är det bara.

Då, för elva år sen, hade jag inte gjort många egna låtar. Desto fler har det blivit sen dess, och nu spelar jag nästan bara mina egna mästerverk (nåja…), och inga andras notihoptoterier.

Men ikväll blev ett undantag. Av någon anledning dök El Camino, lika med Vägen, upp i huvet. Eller rentav Vägenen, eftersom Amos sjunger The El Camino gång på gång; alltså bestämd artikel både på engelska och spanska.

En sak till. Från första början hörde jag att Amos sjöng: Believe in all I’ve loved, and all I’ve seen. Och fick det också bekräftat på nätet 1, och 2. Skulle dock kunna vara att han i stället sjunger Leaving all I’ve loved, and all I’ve seen. Men det tror inte jag…

Visst, jag borde naturligtvis nöja mig med att länka till när Amos Lee, när han själv sjunger sin egen låt (vilket jag också gör här). Men jag kunde inte låta bli att även bidra med min egen hesa version, primitivt inspelad ikväll som röstmemo på telefonen. Känns som att förhållandet mellan er, kära läsare, och Ers Undertecknad liksom blir lite närmare och mer soul to soul på det viset…

Well all my friends treated me so well
You know I’m headed out to that Mission Bell
Gonna wash my soul, gonna get it clean
Headed down the border road called the El Camino

Well I’ve been a prince, you know I’ve been opposed
By a barb wire fence and a murder of crows
Believe in all I’ve loved and all I have seen
Headed down border road called the El Camino
Headed down border road called the El Camino

Yeah my heart’s grown sick,
I’ve got a shepherd’s crook as a walking stick
And I’m heading on.
Yeah my heart’s gone blue and I’ve done wrong by you
I don’t know what to do
But I’m moving on, yeah I’m moving on

One and one is two, two and two is four
I’m walking back and forth
On your cracked tiled kitchen floor
With the orange juice and the sun that shines
It really breaks my heart leaving you behind,
It really breaks my heart leaving you behind

All my ships have sailed away
The price of this politic,
That there’s plenty of time to pray.
Plenty of time to waste away.

Well to all my friends, that I’ve loved the most
You know I’m heading out to that other coast
Gonna wash my soul, gonna get it clean
Headed down the border road, called the El Camino,
Headed down the border road, called the El Camino.

jag vet det jag vet

She said there’s something about you
That really reminds me of money
She is the kind of a girl
Who could say things that
Weren’t that funny
I said what does that mean
I really remind you of money
She said who am I
To blow against the wind

Hårdjobb i krypgrunden

This is no space for old men, konstaterade jag när jag skulle hjälpa min son Jakob att isolera vissa rör, samt hydropressen, i krypgrunden under hans stuga. Att krypa på knäna utan knäskydd på jordgolvet (ca en meters takhöjd) bland muskadaver och allehanda halvförmultnad materia är ingen lämplig sysselsättning för 73-åringar (going on 74), den saken är klar. Här en bild på Jakob i full aktion (jag var hantlangare):

Men utanför, glömsk av vårt slit, vilade naturen i stilla, lätt frostat novemberljus:

Keeping a stiff upper lip

Svåra oroligheter i östra Sverige. Sachsarna hade utan förvarning eller krigsförklaring marscherat in i Livland. En kurir gav sig iväg i ilritt för att underrätta konungen (Kalle Dussin). Efter flera veckors hård ritt (rundade eventuellt Bottenviken) återfann kuriren till sist kungen, för tillfället sysselsatt med björnjakt, och framförde med uppbjudande av sina sista krafter de skickelsedigra tidenderna. Karl XII lade pannan i djupa veck, klubbade tankfullt ner ännu en björn, medan han övervägde vilka följder dessa underrättelser kunde ha för riket.

Att under dylika omständigheter klubba ännu en björn – medan man tänker på annat! Jag är full av beundran… (även om jag vet att Kalle Dussin ställde till med en massa elände för en massa människor genom sitt ständiga krigande). (Tämligen övertygad om att Ers Undertecknad hade darrat på manschetten i ett liknande läge.)