Min Blogg

Denna dag hade vi avsatt för en tur ner till USA:s sydligaste punkt: Key West. Enligt gps:en skulle det ta cirka 3,5 timmar från södra utkanterna av Miami, där vi befinner oss. Det tog 7. Timmar alltså…

Den dubbelt så låååååånga körtiden berodde på en olycka nånstans långt framför oss. I kombination med enkelfilig väg och tätätätät trafik ger sådant ödesdigra konsekvenser; milslånga köer. Det fortsatte med upprepade congestions. Längre och längre sträckte sig vägen, långt uti fjärran doldes vårt mål.. Mangrove-ö efter mangrove-ö, bro efter bro, samhällen, sega trafikljus.

Men vi sinkades också av ett mysfint lunchuppehåll. En vanlig roadside sylta, inget speciellt. Men det blev ändå speciellt. Både barnen och vi gladde oss åt att komma ur bilen ett slag. Jakob menade att jag borde prova en Chimay Triple, nån sorts belgiskt görstarkt öl, vilket jag också gjorde. Kostade 13 dollar för ett moderat glas; lika med en av de dyraste öl jag någonsin inmundigat. Men det muntrade upp mig storligen för ett tag

Muntert började jag lägga märke till den ena och det andra; de illustra, smått nedgångna gästerna på baren, den något avmagrade (originellt nog) trevliga värdinnan / servitrisen och, inte minst, alla intressant skyltar som prydde väggarna. Att fota skyltar har alltid intresserat mig, och det ägnade jag mig nu åt med liv och lust.

Här kan ni se en del av resultatet:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

En höjdpunkt på Key West-resan, om ni frågar mig. Visst, vägen var spektakulär med alla broar omgivna av topaz-blågrönt vatten. Men spekulariteten förtogs i mångt och mycket av dess längd. Och den där sydligaste spetsen av landet är en turistfälla. Man måste stå i kö för att bar få en bild av sig själv vid den utmärkande stenen. Vi gav fan och stod inte i kö. (Däremot ordnade Bertil, 4 år, med små ikappspringningstävlingar på parkeringsplatsen. Vi fick förresten överta en parkeringsbiljett, à 40 dollar, av en dam som just skulle åka när vi just kom. En nyårspresent… fina grejer.

Nu är vi tillbaka på hotellet i Miami. Skulle besiktiga stan en smula, är det tänkt. Det enda jag vet om Miami är att jag minns att det gick en teveserie i svensk teve i urminnes tider som kallades Miami Vice. Men det har man väl ingen glädje av nu, kan jag tro…

(Högerklicka gärna och välj “Öppna bild iny flik” för att förstora och se odjuren i ögonen ordentligt.)

• 

• 

• 

• 

Well, I saw my baby walkin’ with another man today
Well, I saw my baby walkin’ with another man today
When I asked her what’s the matter
This is what I heard her saySee you later alligator, after ‘while crocodile
See you later alligator, after ‘while crocodile
Can’t you see you’re in my way now
Don’t you know you cramp my styleWhen I though of what she told me, nearly made me lose my head
When I though of what she told me, nearly made me lose my head
But the next time that I saw her
Reminded her of what she saidSee you later alligator, after ‘while crocodile
See you later alligator, after ‘while crocodile
Can’t you see you’re in my way now
Don’t you know you cramp my styleShe said I’m sorry pretty daddy, you know my love is just for you
She said I’m sorry pretty daddy, you know my love is just for you
Won’t you say that you’ll forgive me
And say your love for me is trueI said wait a minute ‘gator, I know you mean it just for play
I said wait a minute ‘gator, I know you mean it just for play
Don’t you know you really hurt me
And this is what I have to saySee you later alligator, after ‘while crocodile
See you later alligator, after ‘while crocodile
Can’t you see you’re in my way now
Don’t you know you cramp my styleSee you later alligator, after ‘while crocodile
See you later alligator, so long, that’s all, goodbye

Egentligen är det inte så mycket vad man ser eller inte ser på en resa som betyder nåt. Viktigare är umgänget, att umgås (egendomligt ord, tycker jag plötsligt; en umgås, två umgäss?; det ska vara gôtt att umgänga sig, annars kan det kvetta…). För 29 år sen, 1994, var Jakob och jag i Västindien. Nu är vi här i södra Florida. Båda har vi vuxit en smula, får man både hoppas och frukta. Nedan hela umgänget utom Ers Undertecknad själv. (Han knäppte picsen, begriper ni la.)

• 

• 

• 

Vi försöker få grepp om det fantastiska träskområde i södra Florida som går under namnet Everglades. Men det är enormt, man vet inte var man ska börja. Igår kom vi i alla fall fram till att vi borde ta en båttur, för det är vatten överallt. Vi undvek då de bullrande, snabba “luftbåtar” som är så vanliga här; “hydrokopter” lärde jag mig just att en sådan farkost kallas. De är flatbottnade och tar sig fram överallt, men som sagt bullriga, snabba. Inte särskilt barn- eller fotografvänliga.

Vi gjorde i stället en tur med en större båt, ut i något som kallas “Ten Thousand Islands Area”. Det består av otaliga små öar som i sin tur består av mangrove. Ett paradis för vattenfåglar förstås.

• 

• 

Vi ska fortsätta att utforska träsket idag, får se vad vi kan finna.

Lång lång bilresa, 573 miles, 92 mil, närmare bestämt. Jobbigare än att flyga över Atlanten… Jakob körde fort i början. Det skulle han inte gjort. En snutbil stod på mittremsan, antagligen utrustad med radar. Slog på blåljusen och prejade oss. Vi hade kört 85 miles i timmen när det var hastighetsbegränsning på 60, påstod han. Böter: 440 dollar!

Sen hade bilens (toppmodern Volvo XC 90 via jobbet) gps pajat plötsligt; ingen nätkontakt. Varpå Ellen måste använda sin telefon för vägvisning. Troligen hade hon inställt på ”undvik motorvägar” eller så, för vi kom in på småvägar utav bara helvete ett tag. Kändes tröstlöst.

Ett tag hade vi 44 mil kvar att köra på smågator med ständiga trafikljus etc… Ja, ni förstår. Sen var det köer, Stau som man säger i Tyskland, långa, tröga köer… Men fram emot mörkrets inbrott gick det lite bättre och så småningom riktigt bra.

Vi startade kl halv nio, kom fram 21.45. Turen tog nästan 13 timmar alltså! Jakob körde hela vägen. Han litade inte på att jag kunde körahjälpatill. Hade jag inte gjort själv heller, om rollerna varit ombytta. (Nu vet jag ju iofs att jag är en fantastisk chaufför (mycket bättre än de där 80 procenten som tror sig vara bättre än medel). Men det kan ju inte han veta.)

Och glöm inte att vi hade två barn med oss; en fyraårig i-paddebaddare och en 7,5 månaders goding.

Men nu på lyxigt hotell för två nätter. Välförtjänt, känns det som. Ska bli Everglades idag, är det meningen.

Vi tänkte dra söderut mot Florida nu (ca 90 sv mil till att börja med), enligt devisen:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Gråtomten vakar i svartaste natten
Funderar på ditten, grunnar på datten
Grubblar fast säkert det föga lär båta
På livsens outgrundliga gåta:
Hvadan och hvarthän? Nej, han löser ej detta
Om blott någon visste och ville berätta…
Nej, nog av elände, han muttrar bak luvan
Trasslandet lasset stjälper likt tuvan
Bäst att man somt varken hör eller ser
Stryker sitt skägg, grubblar ej mer…

Eller Merry Christmas, alltså Glad Jul, som dom säger över här.

(Nicke Lilltroll-uttal i rubriken)

Medan fadren i det 23-24:agradiga strålande julvädret ägnar sig åt att föregå med gott och modigt föredöme för den lille telningen… det gäller att våga språnget över helvetesgapet!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

… släpper modren loss i ett glädjejulsprång inför den kommande högtiden:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ja, så lever man livet här i Dom förenade staterna…

Det var outsägligt skönt att efter allt stormstrul med flyget äntligen komma fram och bli tryggt och väl mottagen och omhändertagen av Jakob, Ellen och Bertil – och, inte minst, av den här godmodige krabaten:

• 

• 

• 

Det är Åke, mitt sjunde barnbarn, född här i Amerika 5 maj i år. Första gången vi träffas live. Inte illa!