Min Blogg

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Om ni händelsevis skulle få för er att ta en tur ner till Florida Keys, ja, ni vet där Hemingway och grabbarna höll till, missa då inte att ta en välbehövlig rast på den excellenta pizzasyltan Upper Crust Pizza.

Den är strategiskt belägen alldeles vid vägkanten. Som ni förstår av namnet (Upper Crust ung lika med “överklassen”, eller typ “de finaste bitarna” eller nåt) rör det sig här inte om vilken simpel dive som helst. Ånej, här samlas kännarna av vad en riktigt utsökt pizza innebär. Och, inte minst, här bjuds på ett ett föredömligt urval av de allra som läckraste maltdrycker. Själv valde jag, på min ölkunnige sons inrådan, att inmundiga en Chimay Triple; ett belgiskt trappist-öl, bryggt av möjligen något försupna men ändock synnerligen gourmet-öl-inriktade belgiska munkar. “Triple” står för tredubbel maltdos och rejält tilltagen alkoholhalt.

• 

• 

• 

Även det täcka könet blev väl tillgodosett på Upper Crust Pizza. Man kunde notera en faiblesse för viss berusande galenskap:

• 

• 

• 

Färggrannheter som dessa gläder en åldring:

P.S. Låt oss för all del inte sticka under stolen med vad som kan hända om man bälgar i sig alltför många Chimay Triple D.S.:

När jag vilar middag brukar jag säga att jag tar mig en lur. Jag ligger gärna och lurar en stund efter meddan, helt enkelt. Men det här är nåt helt annat… När alli-ga-ga-ga-torn ligger och lurar så här, ja, då är det ett lurigt läge. Läge att inte se upp (mot himlen), utan kolla noga ner i vattnet innan du doppar tårna…

• 

• 

• 

Vid min presentation på Abecita i torsdags kom jag av mig ett par gånger när jag sjöng om Chimborazo. Inte för att det gjorde så mycket i och för sig, känslan vad ändå där, så jag var nöjd. Men nu tänkte jag ändå att jag borde lägga ut låten här på bloggen, utan avkomningar åtminstone. Tyvärr kände jag mig tekniskt trött idag (jag har delvis glömt hur jag gjorde när jag spelade in de “hemmamusikvideor” som ligger här på bloggen) så det fick bli enklast möjligt: röstmemo på telefonen. Kass ljud således, men ändå…

Nån gång i framtiden ska jag spela in den här låten ordentligt, med bättre ljud och ackompanjemang. Tills vidare får basement tape-versionen ovan gälla som den enda existerande…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

today there was some boom boom boom
spanking bangytwang
there was clapping and a-rapping
there was thwacking and a-cracking
lots of honky tonking
twiddldee and bonking
sure thing, we hung in there
damned well joined the gang

• 

• 

• 

(Det betyder att det gick jäkligt bra på Abecita ikväll. Nöjd. Hoppas (och tror) att publiken känner likadant.)

tomorrow will be boom boom
spanking bangytwang
there’ll be clapping and a-rapping
there’ll be thwacking and a-cracking
lots of honky tonking
twiddldee and bonking
hang in there,
join the gang

Kortfattad svensk översättning av andemeningen i dikten: I môrn smäller det!

Jo, för i morgon är det, som aviserats tidigare på dessa sidor, fotokväll på Abecita med Ers Undertecknad. Skulle det till äventyrs vara så, att I ännu icke haven anmält Eder därtill, skynden åstad och gören sålunda! I morgon kan det vara för sent, i övermorgon definitivt så. Betänken att I leven blott en gång!

Må fotot ovan vara sinnebilden för mitt föredrag om Ecuador. Det är taget på den utslocknade vulkanen Chimborazos sluttningar, och får mig att tänka på den romantiske tyske målaren Caspar David Friedrich (1774-1840). Hans målningar föreställer inte sällan gestalter som blickar ut över vilda landskap, med förkärlek sedda bakifrån; jämför:

Dylika bilder fyller mig med känslor…

(just give me a butter goose
and a bottle of booze
or even some butters of geese
all covered with cheese
i’m down on my bleeding knees
so if you please)

(parenthetical part of the chorus of a new song i’m working on at the moment)

Det är fegt att skjuta folk i ryggen, tycker jag. Men det bryr sig inte den häxa om, som smyger omkring på Trandared och skjuter på folk bakifrån. Oklart om hon opererar på egen hand eller tillhör nåt kriminellt häxgäng. Klart är emellertid, att hon har fått lite halvträff på mig ett antal gånger de senaste två veckorna. Men igår morse fick hon in en fullträff. Jag är väl inte helt fällknivsliknande i hållning och rörelsemönster, snarare pendlar jag mellan fällknivs- respektive linjalläge. Och det är just den pendelrörelsen som gör så förbannat ont.

Häxskott kallas vanligen ryggskott på svenska. Men jag har valt att översätta och använda det tyska ordet för samma sak: Hexenschuss, eftersom det förtydligar vad det är frågan om (jft hekseskud på danska, hekseskudd på norska).

Jag saxar från Wikipedia:

Der Begriff Hexenschuss verdeutlicht die mittelalterliche und frühneuzeitliche Vorstellung, dass Krankheiten von übernatürlichen Wesen (z. B. Hexen, Alben, Elfen) einem Menschen mittels eines Pfeilschusses zugefügt werden.

I min översättning:

Begreppet häxskott (sv ryggskott) förtydligar den medeltida och tidignytida föreställningen att sjukdomar kan tillfogas en människa av övernaturliga väsen (t.ex. häxor, alver, älvor) medelst ett pilskott.

Här en bild som ger syn för sägen:

På Wikipedia får man också reda på, att den helige Laurentius gäller som skyddshelgon för smärtplågade patienter. Han anropas bland annat vid häxskott. Jag ämnar ta fasta på detta, om inte sjukgymnastiken hjälper, vilket jag har på känn att den inte kommer att göra.

Sein Hexenschuss hinderte ihn daran, zum Volleyballtraining zu gehen…

I morse, när jag borstade tänderna, tänkte jag på riksväg 41, den som går mellan Borås och Varberg. Neråt Veselången for tanken, där Viskan brukar svämma över varje höst och vår, där man kan sjunga Gässtedej när man kör förbi, och samtidigt se en massa gäss på de översvämmade åkrarna. Sen tänkte jag på hur jag stannade där med min första bil på våren 1969, en Saab 96 De Lux – aerodynamiskt utformad, och därmed utrustad med utmärkta fartresurser (kom upp i 120 utan vidare) – en vit pluttplutt (frihjul) med rattväxel.

Det finns absolut ingen som helst koppling mellan Veselången och min tandborstning! Varifrån dyker de tankarna upp? De associationerna? Varför? Svaret är: Av ingen anledning alls. Hjärnan leker bara.

Jag tycker hjärnan är ett anmärkningsvärt fantastiskt organ. (Säg inte emot mig för då blir jag förbannad!) Hur är det möjligt att lagra allting i den där äckliga geleklimpiga klumpen därinne?! Glömmer vi nånsin nånting? Med rätt sökväg – eller helt slumpartat, som med tandborstningen – så dyker vad fan som helst upp i sinnet.

Fattar ingenting, men är gravt förundrad och imponerad…