Och då menar jag middag lika med mitt på dan. Klockan är tolv, lite drygt. Vad har jag gjort hittills idag? Tja, jag vaknade okristligt tidigt (tyckte Jesus om att ligga och dra sig på morgnarna; därav adverbet okristligt?). Masade mig upp och åt första frukost vid halv femtiden. Gjorde namnsdagskrysset och svåra sudokun i B.T. Gick och la mig igen, men kunde inte somna om på grund av stormen Louis, som härjade runt mina två takkupor (bor i en takkupelägenhet nämligen, lite som ett penthouse i New York, typ). Oroade mig lite: tänk om den [stormen] sliter loss nån takplåt eller nåt (det har hänt förut)… Då får ordföranden (jag) rycka ut och ringa efter hjälp (bökigt).
Nåväl, inget dylikt inträffade, såvitt jag vet. Åt andra frukost, körde iväg med bilen. Den skulle lämnas in klockan åtta, för service. Gick hem i stormbyarna. Pillade lite med min senaste låt, opus 92: Breath of the Sea heter den. Blev hungrig. Åt lunch klockan tio och vilade sen förmiddag.
Och nu sitter jag här vid datorn och filofunderar. I samband med ett litet strövtåg på mitt digitala lager (på datorn alltså) hamnade jag i min reseblogg från resan till Chile, Falklandsöarna och Påskön 2019. Fan, tänkte jag, det här är ju bra! Intressant. Det var några textuella betraktelser från Påskön som fick mig att imponeras över mig själv. Indirekt. För egentligen är det ju själva resandet man kan imponeras av. Resandet, vistandet i nya miljöer, sånt sätter igång tankarna, stimulerar till att skapa texter och bilder. Ger erfarenheter. Berikar livet. Är bildande i vid mening.
Den riktigt begåvade (alltså icke blott halvbegåvade som jag) och sinnespåslagne behöver kanske inte resa för att stimuleras att skapa. För henem är vardagens iakttagelser och sinnesintryck nog för att gå på djupet i tankar och skrift (en som reser vitt och brett går mer på bredden och längden). Alltnogochemedan, så här skrev jag en morgon på Påskön i februari 2019:
Morgonbetraktelse
Det är en ovanlig morgon på Rapa Nui. Det är stilla, ingen vind förmärks, i varje fall inte här på Residencial Vaianny, där jag ligger i min säng och kurar morgon. Så här tidigt, klockan är bara sex, har inte trafiken kommit igång. Inte för att den är så superintensiv ens mitt på dagen, stan har trots allt bara 4-5000 invånare, plus turister. Men många bilar är gamla och för mycket oväsen, och så har vi ju ”enstånkorna”, de encylindriga motorcyklarna, som utsöndrar oproportionerligt mycket ljudföroreningar med tanke på sin ringa motorstorlek.
Men nu när trafiken är frånvarande hörs i stället havets grundbordunton, ackompanjerande allt på ön, en förutsättning för allt här på Rapa Nui. (Kontinenterna är ingenting, havet är allt…) Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare under mina fyra dagar här, men naturligtvis har det funnits där hela tiden, oberoende av vad jag eller andra människor har lagt märke till.
Solorösterna i havets grundtonskonsert innehas av tupparna. Med inte mer än maximalt fem sekunders intervall hörs en eller flera tuppar gala. Varför, undrar jag? För att berätta för alla som vill lyssna att nu är det morgon? Jamen, inte behöver det budskapet upprepas fyrahundrafemtielva gånger för att alla ska inse detta faktum? Tänker att tuppjävlarna när allt kommer omkring är domesticerade vildfåglar som kanske känner behov av att hävda revir. Men att göra det på det här viset, morgon efter morgon, dag efter dag… Heshet drabbar många av dem, men de kämpar tappert vidare. Klart är att de inspireras av varandra; det handlar om ett slags konkurrensbaserad körsång.
Lustigt nog hörs inte många hundar så här dags. Hundarna har anpassat sig efter människornas dygnsrytm, så många av dem ligger och sover än. Förresten skäller de inte så mycket dagtid heller, de springer mest omkring och leker och nojsar, alternativt ligger och slöar i skuggan i timtal. Igår såg jag något unikt: en man som jagade ifatt en ivägstrosande hund och tog fast den i nackhalsbandet. Oj, tänkte jag, det måste vara hans hund, hunden har en husse! Annars ser man inga som helst tecken på detta; alla hundar, och de är många, springer bara omkring, ingen tycks äga dem, få bryr sig om dem. Det händer att små barn ger sig till att gosa och klappa någon hund, men canis-ängslandrabbade Larsson från Suécia håller sig nogsamt undan, nonchalerar dem och blir nonchalerad tillbaka (tacksam för det). Lite obehagligt kändes det igår när jag åt lunch och två bestar lade sig inom en halv meter från mig, liksom väntande på sin andel av den tuna-sandwich jag åt på. Men si det blev ingenting med det, si. Nä nä, jag låtsas vara skittuff och ger fullkomligt fan i alla hundar i hela världen. Inbillar mig att jag lyckas dölja att jag egentligen, innerst inne, är jämförbar med en feg pissemyra när det gäller hundar…
Denna påskö-morgon är även unik på ett annat sätt: Det är första gången sen jag kom hit som jag känt något som helst behov av att ha något som helst klädesplagg på mig. Det känns lite lite kyligt, faktiskt; nog delvis beroende på att det är helt klart, inga moln som hindrar värmeutstrålningen. Så jag har draperat mitt lakan och mitt millimetertunna tropiktäcke över benen. Men jag känner en liten liten antydan till att jag är kall om överarmarna, där solen brände till igår. Fast det är skönt, tveklöst så. För jag vet att inom bara ett par timmar, när solen gått upp, kommer mitt normala småsvetts- eller storsvettstillstånd att vara tillbaka. Det är betydligt lättare att skydda sig mot kyla än mot värme. Ibland känns det som om huden är för tjock, som om man skulle vilja ta av sig den för att svalka sig. Men det är inte lätt. Har hört talas om en man som försökte krypa ur sitt skinn, men fick ge upp eftersom blixtlåset till huddräkten hade hakat upp sig.
Nu blandade sig ytterligare en stämma in i morgonkören: lätta snarkningar från det tyska paret i lägenheten bredvid. Några fler hundar har vaknat, enstaka bilar kör förbi. Om en och en halv timma serveras det frukost av moder Teresa, min värdinna, svårt böjd kroppsmässigt, men oförtrutet vänlig och hjälpsam till sättet-mässigt. Hon drömmer om att odla frukt och grönsaker på ett litet stycke land hon har utanför stan. Ja, hon har redan börjat. Ett bättre sätt att avsluta livet på än att serva bortskämda turister (gäller inte mig förstås), tänker hon.
Så vaknar sakta dagen på en liten ö långt långt ute i världens största hav: Pacificiska Oceanen. 350 mil från Chile (ön räknas som chilensk), 400 blåa mil från Tahiti, ännu längre från Nya Zeeland och Australien liftar några tusen människor på Rapa Nui med planeten Jorden på väg genom rymden. Hemma i Sverige är ni väl redan igång och russlar i snön, kan tänka. Men det vet jag inte mycket om, för wifi:n här på Teresas pensionat har legat nere ett par dar.
Pippi Långstrump har förresten bott här. Det bevisas av att en av hennes stora skor, som hon glömde kvar, fortfarande kan beskådas (se bild).
Fler bilder från just den här morgonen finns på resebloggen här. Fler bilder från Påskön finns på Flickr, exempelvis här.
