Min Blogg

North Atlantic Treaty Organization

Idag hissas Sveriges flagga vid Nato-högkvarteret i Bryssel. Inget att fira precis. I FIB:s gyllene barnbok om flygplan (som jag läste för mina barn) fanns ett uppslag med ett bombplan, följt av texten: “Det är synd att sådana plan måste finnas.” Ja, frågan är ju om de verkligen måste finnas. Än så länge verkar det så, tyvärr. Det är också synd att organisationer som Nato måste finnas.

Men likväl… Det vore osolidariskt (mot Finland och Rysslands alla andra europeiska grannländer i första hand) och omoraliskt att inte gå med i Nato, som läget är nu, menar jag. Och det vore hyckleri – vi har i många år redan haft ett omfattande samarbete med Nato. Det skulle visserligen vara ekonomiskt fördelaktigt att fortsätta att vara utanför, och därigenom snylta på alla våra grannländer som rustar upp för att stå emot grottmänniskogangstern Putin. Men fan så omoraliskt.

Jag citerar mig själv, från inlägget Om krig och fred (13 jan, 2024)

Under rådande omständigheter tycker jag alltså det är bra att Sverige går med i Nato. Att vara mot Nato är detsamma som att vara för [den mordlystne gangstern] Putin. Han har ännu inte vågat sig på något Nato-land, vad jag vet. Det är inte utan orsak som alla länder i Östeuropa, nu inklusive Finland, kastat sig i armarna på Nato. Det beror på att det är Ryssland som är hotet. Nato är inget hot, det är en trygghet i nuvarande läge.

Den enda stora faran med Nato, som jag ser det, är ifall den oberäknelige galningen och skitstöveln Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november. Ja, ett sådant utfall vore en stor fara för hela världen. Trump har sagt att han vill lämna Nato [Desto viktigare då att de 30 europeiska länderna i Nato hjälper sig själva]. Dock har amerikanska kongressen nyligen instiftat en lag, som förbjuder presidenten att lämna Nato utan att kongressen också är med på det.

För övrigt är jag annars helt enig med Göran Greider i hans kritik mot den rådande krigshetsen i Sverige. Att överbefälhavaren går ut och varnar för krig är förståeligt. Han vill ha mer pengar till försvaret. Men att politikerna låter likadant som han är förkastligt.

Krigshotet mot Sverige har väl sällan varit så lågt som nu? Så länge Ryssland är fullt upptaget i Ukraina har de inte resurser att angripa något mer land. Och även om det blir fred i Ukraina lär Putin vara förhållandevis ointresserad av Sverige. Han lär i första hand vilja angripa och lägga beslag på sina grannländer, de som var en del av den sovjetiska maktsfären.

Lite längre ner i texten från 13 januari:

Nej, vi borde prata mer om fred fred fred… Detta jävla vapenskrammel är förödande på alla sätt. Konflikter, våld och krig utgör punkt 5 av mina 20 ödesfrågor för mänskligheten, aviserade 21 december 2020 på denna blogg; kommenterade 20 september 2023. Att så till den grad fokusera på den femte punkten, som sker just nu, förglömskar och förhindrar ett desperat nödvändigt vettigt arbete med de övriga 19 punkterna.

Så tro inte att jag är glad över att vi går med i Nato. Det är bara ett nödvändigt ont.

Lite kyligare

Lite kyligare är vad det blivit sen ett par dagar nu. Det har absolut inte blivit svalare. Svalare blir det när temperaturen tack och lov sjunker lite grand från något alldeles för varmt, eller till och med hett. (En del meteorologidioter på SVT påstår att det har blivit svalare när temperaturen har sjunkit från minus 10 grader till minus 20 grader! Då har det blivit kallare, som alla normalbegåvade begriper.) Och plus 6, som det var för ett par dagar sen är knappast att beteckna som hett. Det har knappast blivit direkt kallare heller, från plus 6 till plus 2 eller så. Men ok, det är lite av en subjektiv smaksak. Nä, lite kyligare är vad det blivit, ingenting annat.

Här får ni en driva att begrunda. Passa på, den lär snart vara borta…

Angående världsläget

Fire And Ice

Some say the world will end in fire,
Some say in ice.
From what I’ve tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.

Robert Frost

Vårkänning

Jo, men faktiskt, vissa känningar, vissa sprittningar rentav, kunde idag förnimmas. Förebådande något lite ljummare, ljusare… Min glädjetermometer (som alltid visar lite för mycket; precis som sin ägare, en boren optimist) drog iväg upp mot tvåsiffriga plus. Solen glimtade fram lite blygt bland molnen.

Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en bulle till). Jag drar till med Dan Anderssons fina dikt med samma rubrik som detta inläggs:

Jag vet, var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar –
jag har sett, var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare –
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar –
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…

Vad är det här?

Ja, vilka är de här medresenärerna på jordklotets 108.000 km/tim-färd genom rymden runt solen? Tja, inte vet jag. Men jag vet varur de äro komna. De äro komna ur min goda vän Helena Pokkas fantasier. Dessutom avmålade av högst densamma på ett kaffefilter (kaffefiltermåleri är en vana (god) hon har; ska berätta mer om detta i sinom tid.)

Eventuellt kan det röra sig om någon sorts -geter; kanske dinogeter, eller möjligen apologeter. Det kan också röra sig om lossokatter, stenlurvar eller något liknande. Det är inte helt olikt muckloharar heller.

De ser snälla ut i alla fall. Och så är de ju orangea de flesta, min favoritfärg. De får gärna finnas, tycker jag. Och de får gärna åka med genom rymdelirymden; gärna för mig. De gör mig inte oglad, tvärtom.

Fundering

Det sägs att väldigt många människor i Sverige lider av ofrivillig ensamhet (särskilt 16-20-åringar och 75-plusare, hörde jag på radion idag). Betyder det kanske då å andra sidan att förhållandevis få lider av ofrivillig gemenskap?

Frivillig gemenskap (“kärlek”) med vissa ofrivilliga inslag.

Längtan bort

Varbergsvägen är inte den som går från Borås till Varberg. Nej nej, det är den som går från Broaryd till Varberg, väg 153 nämligen. Så var det när jag var barn, och så är det än. Åt andra hållet gick Varbergsvägen till Skeppshult förresten, dit man kunde cykla och träna fotboll med Skeppshults BK; en liten smal oljegrusaväg var det. Om det inte råkade va fotboll på Ljungavallen förstås, då gick ju den före.

Men Varbergsvägen gick också från byn och ut i världen. Till “kontingenten” som morbror Georg sa. Man kunde ta färjan i Varberg och åka över till det feda bonnlandet Danmark på andra sidan Kattegatt. Där körde dom på höger sida av vägen, bara en sån sak. Och det gjorde dom också ner i Tyskland. Och kom man väl dit så fanns det inga gränser för vart man kunde ta vägen.

Häromdagen upptäckte jag poeten Ingela Strandberg, en sinnesfördjupare helt i min smak. Hon har bott nästan hela sitt liv i Grimeton, strax utanför Varberg. Vilket inte innebär att hon inte längtat bort ibland (vem gör inte det?). Väg 153 gick förbi strax utanför husknuten. Den lockade och drog… 1991 gav hon ut diktsamlingen Väg 153. Jag citerar inledningsdikten:

Ode till väg 153

Som jag längtar
att likt ett våldsamt skyfall
få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,
få följa dina kurvor
förbi skogarna, få ligga
dallrande i timmerbilarnas
kåddoftande möten, få sugas in
i dina vita streck och uppgå
i färdandet. Längtan bort, o, väg, du vet!

Du hör långtradarnas sång
om morronen, bromssuckarnas
utdragna rop i frostluften.
Du ser ostfrallan och kaffet
på motellet, där en nyskild kvinna
med stora bröst klirrar med porslinet
och där semlorna svettas under glas
i sina pösiga gräddblusar.

Som jag längtar
till värmen där,
till morronkaffet
och skratten,
till svordomarna och resan vidare!
Som jag längtar
till truckdriverns händer,
en kyss, en enda, mellan
vehiklarnas tystnad, där granskogen
ännu andas i lasten, där de tämjda
bilarna från Södertälje ännu drömmer
om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag
gå ut och lyfta dig upp ur
landskapet och rista dig
som en trasmatta i glädje
över dina sträckors möjligheter!

Nationalsången!

På promenad i skymningsdagerdimman fick jag höra den… Nationalsången! För det måste det väl vara frågan om när koltrasten prövar sina flöjttoner. Den har ju utsetts till Sveriges nationalfågel två gånger om till och med, om jag minns rätt. Och om Sveriges nationalfågel sjunger så måste det väl vara nationalsången som hörs, eller hur?

Perfekt koltrastväder var det också; tät dimma, stilla. Men den var lite försiktig, den här första; prövande, korta, lågmälda fraser.

Jo jo, Du gamla du fria är väl bra. Men det här är bättre…

Nu har jag kommit upp mig!

Från den alltför låga spelposition som erbjöds av den alltför låga, ostadiga rottinghistorien varpå jag vilat mina ädlare delar alldeles för länge i samband med eventuellt pianospel (jfr. “Ni kan hämta slungbollarna i anslutning till min bil.” Uttytt: “Slungbollarna ligger i bagaget (kofferten) på min bil.” Vår gymnastiklärare i realskolan, Kalle Stropp, brukade uttrycka sig så för att ge skenet av att han behärskade fina ord och kunde uttrycka sig fint (vilket inte var sant).)

Före:

Till den perfekta sittställning som nu erbjuds av min nyinköpta pianopall.

Efter:

Men andra ord: Jag har blivit med pianopall!

Nu ska här fanimej låtargöras och spelas!

Världen blir rikare av ord

Visst blir väl världen rikare och mer nyanserad om vi har ord för saker och ting? Brukar alltid dra följande lilla historia för att illustrera denna tes: En gång när jag var liten (ganska liten iaf) väcktes jag av min moder med orden: “O, Jörgen lelle, du måste vakna nu. Det är en sån fin morgon med massor av fågelkvitter. Och många fåglar på gräsmattan. Såg en lustig svart en med stor vit fläck på framsidan, lite som en präst med krage.” “Du!” skrek jag upphetsat. “Varför väckte du mig inte tidigare!? Det där var ju en ringtrast, och en sån har jag aldrig sett! Det hade ju varit en ny art för mig!”

För min arma moder var fåglarna och fågelsången ett kollektivt fenomen. Hon kände inte till några artnamn; hade ingen aning om att det existerade ringtrastar i världen. Hennes upplevelse av fågelmorgonen var säkert fin ändå, men för mig, den lille amatörskådaren i vardande, tillförde kunskapen om ringtrasten (och en massa andra fågelarter) något, en fördjupning om man så vill, en nyansering.

Så ni får säga vad ni vill, nu gläder jag mig åt att ha identifierat de där fåglarna jag fotade i Amerika i julas. Nedan listan på allihop. Ni kan se dem igen genom att klicka på länken här.

ny-lista

Hornpelikaner