I huvet på Jörgen T
На данном сайте вы найдёте подробную информацию о лекарственном средстве Ципралекс. Здесь представлены информация о показаниях, дозировке и вероятных побочных эффектах.
På denna sida hittar du detaljerad information om läkemedlet Cipralex. Här finns information om indikationer, dosering och eventuella biverkningar.
Jag har översatt kommentaren jag fick idag.
… vill jag säga att jag inte heller begriper vad jag menar med förra inlägget. Tycker bara att det får vara nog nu.
För några år sen celebrerade jag covid 19-pandemin med låten Blues nr Covid 19 (finns i ljudande och bildsatt version här). Efter ett tag kändes innehållet något förlegat, så låten fick ny text och ny titel: Putin Shootin’ Blues (låttexten här).
Men sist vi repade med Soggy tillhöll bandmedlemmarna mig att nu skriva en låttext om Donald Trump, mot bakgrund av att fullblodsnarcisissten och maktgubben i fråga om några dagar tillträder sin obegripliga och livsfarliga roll som president i ett av världens mäktigare länder.
Sagt och gjort. Så här blev det. Om ni kommer till vår spelning på Hemgården 8 februari så får ni höra hur den låter också!
Dump Trump Blues
Wake up mama, turn your lamp down low
Wake up mama, turn your lamp down low
You tell me where this spooky kooky freak show might go
Harassing women, bullying queers, lying and bragging, retching his smear
If everybody with a brain and a heart for what matters could choose
They’d go dumping all this trumping down to hell that’s no fake news
You’re just about the worst mother fucker I have ever seen
You’re making me sad, you’re driving me mad
You’re so god damn dog gone mean
Fee fy foe fum, blood of the devil’s scum
World’s in a bloody mess for all your lies and schemes
I’m going to the country, baby don’t you wanna go
Going to the country, baby don’t you wanna go
Gonna leave the city, gonna leave all these weariness and woe
Blackmailing greenland, building walls, feeding hate won’t make america great
Jeering and sneering, hate your guts with all body and soul
Come on, shout it out: let’s dump donald trump in a hole!
Shout it out: let’s dump donald trump in a hole!!
Oh, shout it out: dump donald fuckin’ trump in a big black hole!!!
looking back:
today there was some boom boom boom
spanking bangytwang
there was clapping and a-rapping
there was thwacking and a-cracking
lots of honky tonking
twiddldee and bonking
yes sir, we hung in there
sure, we joined the gang
looking forward:
tomorrow there’ll be boom boom boom
spanking bangytwang
there’ll be clapping and a-rapping
there’ll be thwacking and a-cracking
lots of honky tonking
twiddldee and bonking
hang in there
join the gang
En av de få s.k. roliga historier jag kan går ungefär så här:
En präst fick reda på att en av hans församlingsmedlemmar, en välbeställd bonde, som nyligen blivit änkeman delade hus och hem med sin hushållerska, ja att de till och med delade säng.
“Men”, undrade pastorn bekymrat, “ser du då inte risken för syndfulla handlingar vid så nära kontakt med det motsatta könet?”
“Nej då, ingen fara,” genmälde bonden. “Vi har satt upp en bräda mellan oss i sängen.”
“Men betänk ändå, om frestelsen skulle bli alltför stark!?” menade gudsmannen.
“Nädå, det är inga problem,” svarade bonden. “Då tar vi bara bort brädan!”
Brukar få en del skratt där, även om jag tror många har hört historien förr. Men lite lagom snuskiga skämt går som bekant ofta hem.
Men nu till rubrikens samband: Jag håller på och tittar på samtliga avsnitt av Babel från i höstas, SVT:s litteraturprogram. I avsnittet från 27 oktober ingår en bokcirkel; tre personer har läst Oscar Wildes enda roman: Dorian Grays porträtt från 1890. Alla tre, och även programledaren Jessika Gedin, är överens om att boken överflödar av minnesvärda aforistiska formuleringar. Det är ett av Oscar Wildes adelsmärken som författare att kunna formulera sådana. Läsaren har lust att stryka under och anteckna det ena citatet efter det andra. En berömd aforism från Dorian Grays porträtt lyder sålunda:
Det enda sättet att bli av med en frestelse är att falla för den.
Ser ni sambandet? Oscar Wildes aforism får konkret gestalt av brädan i historien!
Jag frågar mig: Kan den där bonden verkligen ha läst Wildes roman?
Upptäckte att jag glömt gå igenom bilderna från en av Madagaskar-dagarna. Hittade bl.a. ett par lemurer, ett par fåglar och en minimini-kameleont. Håller på att sätta namn på en del av djuren vi såg där nere på den stora ön. Mest för skojs skull.
Här har vi t.ex. brun lemur (brown lemur) och gyllene bambulemur (golden bamboo lemur):
Och att vi här har en fjällig markbråkråka (scaly ground-roller) respektive en blåpannad markblåkråka (pitta-like ground-roller), det ser man ju direkt:
Men vad det här är för en mystisk liten mini-kameleont (stor som en tumme ungefär), det har jag inte lyckats lista ut än:
För det första hade jag inte en aaaaning om att jag hade tillgång till streamingtjänsten max f.d. Max HBO. Kom jag på av en klick-slump. Måste vara nån gammal rest av nåt abonnemang, kanske har dom glömt att avpollettera mig. För inte betalar jag nåt för detta, inte vad jag vet. Vilken lycka, gratis smygstreaming!
För det andra upptäckte jag två superserier där på max: My Brilliant Friend (Min fantastiska väninna) som bygger på Elena Ferrantes romaner, och Olive Kitteridge, som bygger på en roman från 2008 av Elisabeth Strout.
Den förstnämnda har jag bara börjat på. Men jag har läst böckerna med stor behållning och teveserien verkar också vara välgjord. Många avsnitt kvar här, gott så…
Den andra, Olive Kitteridge, är bara fyra episoder lång, så den har jag sett klart. Och det måste jag säga, det är bland det bästa jag någonsin sett. Frances Macdormand i huvudrollen är helt fantastisk. Jag har googlat och sett att den fått massor med utmärkelser och priser, vilket inte förvånar mig. Och romanen vann Pulitzer-priset; tror faktiskt jag läste den för många år sen. Såväl teveserie som roman rekommenderas varmt.
Men inte nog med detta. Jag upptäckte att Elisabeth Strout skrivit en fortsättning: Olive igen, som kom ut 2020. Och den har jag lånat på biblioteket och laddat ner på min läsplatta.
Har precis börjat läsa. Verkar mycket lovande.
Låt mig citera Jack Kennison, en av karaktärerna i boken (spelas av Bill Murray i teveserien). Jack är en 74-årig man med gubbmage, nyligen prostataopererad (inkontinensskydd i kalsongerna), änkling efter ett långt olyckligt äktenskap, som nyss träffat Olive Kitteridge . Han säger så här:
Jack kände hur han långsamt ilsknade till på det där sättet som han kände så väl igen, som när den där änkan pratade om vädret i mataffären. Han ville säga: Lägg av! Berätta hur det har varit egentligen! […] Det var bara så det var, ingenting annat. Antingen visste folk inte vad de tyckte om något eller också valde de att aldrig säga vad de egentligen tyckte om något.
Och det var därför han saknade Olive Kitteridge. (min kurs.)
Ja just så. För det är vad Olive Kitteridge i princip alltid gör, i alla möjliga och omöjliga lägen: hon säger som det är. Och att göra så kostar på… Det gör henne socialt omöjlig i de flesta miljöer och sammanhang, inte minst i sitt eget äktenskap.
Hon är jävligt jobbig, helt enkelt; riktigt elak ibland, faktiskt. Men jag gillar henne skarpt…
Idag var det kyligt, på gränsen till kallt. (Men det var inte svalt, nej inte på något sätt. Så förbannat hett var det ju inte för ett par dar sen, att man kan tala om svalka nu. Svalka uppstår när man går från hetta till en mer angenäm temperatur.)
Men det var kyligt, som sagt. Till och med molnen flyttade söderut. De tog hjälp av vinden, som också var på väg mot sydligare breddgrader för att värma sig lite.
Solen kämpade på, värmde väl lite i sinnet, men knappast i den verkliga verkligheten. Och detta trots att den faktiskt inte är längre bort än 147.099.100 kilometer just nu, i januari. I juli är den faktiskt femmiljonertretusentrehundra kilometer längre bort, på grund av jordens elliptiska bana runt vår stora, varma favoritstjärna.
Men okej, solen lyste upp en hel del ändå, det får man ge den.
Och himlen var oskyldigt blå. Och i den, alternativt på den, himlen alltså, singlade en sextio-sjuttio glada kajor omkring, obekymrade om att så gott som alla andra fåglar antingen flyttat söderut för vintern, eller utrotats för länge sen. Och varför skulle dom bry sig? Dom tänker bara på sin egen art, på att förmera sig och ha lite kul mens dom lever här på Jorden.
På det viset liknar dom oss människor. Majoriteten av oss struntar fullkomligt i att vi breder ut oss som napalm i biosfären och tränger ut allt annat levande.
Nä, kajorna njuter av livet, det ser man. Käket är inget problem, inte när man lever nära människorna, som ju slänger allt omkring sig som dom inte orkar förbruka. När alikorna (=kajorna) inte leker i vinden umgås dom. Det är festligt och fullsatt i dom gamla ekarna häromkring.
Själv umgås jag nästan inte alls; tycker det blir jobbigt med fler än fyra fem folk att vara trevlig mot på en gång. Helst är jag inte trevlig alls, det låter falskt och smått slätstruket i mina öron. Hygglig är bättre.
Solen var förresten inte den enda himlakroppen som syntes till idag. Nej, månen hängde där också, blekfet och vit, inte riktigt full (men gott och väl salongsberusad). Inte för att jag har nåt emot månen precis, men ibland kan man ju tycka att hon kunde skina lite själv, inte bara parasitera på solen.
Mitt i allt det här stapplade jag omkring (har en inflammerad höftskinka f.n.) på min sedvanliga runda. Borta vid Kransån mötte jag en koltrasthane som var så seg och stel av kylan, att han tillät mig att plocka fram kameran ur ryggsäcken, slå på den, ta av objektivlocket och knäppa ett par bilder, innan han stack iväg.
Såg ut som han funderade på om verkligen hans förfäder och förmödrar fattat rätt beslut under intryck av det allt varmare klimatet (1,6 grader varmare globalt nu, Paris-målet passerat, på väg mot 3-4 graders upphettning). Alltså att inte längre lämna landet på vintern (som de svarta trastarna fordom plägade göra), utan övervintra.
Jag försökte muntra upp honom och sa att väderleksrapporten talade om mildare väder redan på måndag. Om han bara höll ut så långt, så var sen inte en enda minusgrad inom synhåll på fjorton dar, enligt samma väderprognos. Vet inte om han fattade nåt.
Nu lägrar sig redan mörkret och jag har krupit in i mitt lilla bo. Om jag lägger ut det här kåseriet och ett par bilder därtill på bloggen, så behöver jag inte tänka på att bloggera igen förrän i morgon. Den dagen den sorgen; var dag har nog av sin egen plåga, som nån sa (vem fan då?! kan man undra…).
Nu är det dags att koppla av med en kopp te och en god ostsmörgås (Herrgård, mellanlagrad). Kanske glana på nån teve-serie eller spela lite musik (själv eller på Spottan), eller läsa en någorlunda god bok.
Vi ses när vi råkas.
Om man är lite nere, så inte fan mår man bättre av några käcka glada truddelutter. Nä, i såna lägen lyssnar jag gärna på lagom vemodig blues. Eller kanske jag rent av gräver ner mig rejält med den över 16 minuter långa dödslängtande Highlands av Dylan (på Time Out of Mind). På så vis känner man liksom att man inte är ensam i sitt svårmod, andra har det också jävligt, vilket kan vara skönt att veta.
Men en bra variant är att faktiskt sjunga nåt riktigt klämmigt käckt (“stesigt”), men med total förvrängning, drypande av ironi. Det kan ha en kuriöst uppmuntrande verkan. Pröva till exempel den här:
Sämre och sämre dag för dag
Sämre och sämre dag för dag
Bara smärta hjärtat rymmer
Fullt med sorger
och med stora bekymmer
Om än stämningen är svag
så sjung med obehag
AAAAAAHHHH!!!!!
Det blir sämre och
sämre dag för dag
Melodi: Bättre och bättre dag för dag (Ernst Rolf)
