Ja, vad gör alla snäckorna på toppen av agave-bladet? Hur har dom kommit dit? Vart ska dom sen?
Det är existentiella frågor, på vilka jag inte har något svar…
I huvet på Jörgen T
Ja, vad gör alla snäckorna på toppen av agave-bladet? Hur har dom kommit dit? Vart ska dom sen?
Det är existentiella frågor, på vilka jag inte har något svar…
Dagen till ära åter några ord om romantikens blå blomma. Dess inkarnation här i Sagres, Algarve, Portugal, visar tydligt att romantik inte alltid bara är vän och ljuv, utan också kan vara vasskantad, med allt vad det kan innebära:
Men den växer där mycket torrt är, och kan tydligtvis klara sig utan regn länge länge (om än inte hur länge som helst).
Forskade återigen nu på morgonen lite grand om den blå blommans romantiska ursprung och bakgrund. Det handlar om den tyske romantiske diktaren Novalis:
Novalis, pseudonym för friherre Georg Philipp Friedrich Leopold von Hardenberg, född 2 maj1772 i Oberwiederstedt, Sachsen, död 25 mars 1801 i Weissenfels, var en tysk romantisk poet, filosof och novellist. Han kallas ibland “romantikens profet”. (Wikipedia)
Novalis skrev bl.a. diktsamlingen Hymner till natten (sugen på att läsa den) och romanen Heinrich von Ofterdingen.
Här möter man också den blå blomman, symbolen för romantikens oändlighetslängtan. I romanen Heinrich von Ofterdingens hjälte har Hardenberg även gett ett självporträtt. Romanen är en bikt om trånaden och drömmen hos en romantiker, som funnit sig själv men var vilsekommen i världen och vardagen. Hardenberg är en av den tyska romantikens största begåvningar, den mest eteriske och överkänslige av alla i denna krets. Mystiken var för honom en oemotståndlig drift och exaltationen ett nära nog normalt sinnestillstånd.
Den blåa blomman var en symbol Novalis använde i sin diktning, och den blev hans och romantikens kännetecken och symboliserade strävan efter odödlighet. Han avled vid 28 års ålder av tuberkulos. (Wikipedia)
Tilläggas kan att strävan efter odödlighet går utmärkt väl ihop med att dö av tuberkulos vid 28 års ålder. Romantiska hjältar dör med fördel unga. Desto mer odödliga blir då deras verk…
Kom att tänka på det gamla barnprogrammet Humle och Dumle av någon anledning. Har presenterat det för barnbarna. Vi har tittat på några gamla klipp på youtube, och inte minst har vi sjungit Humle och Dumle-visan.
Men jag har ett problem: lyckas inte uppfatta texten i slutet av andra versen, hur jag än närlyssnar. Jag har extrapolerat slutraderna; tror att texten är så här:
Jag är Humle.
Och jag heter Dumle.
Varje fredag träffas vi
i kapten Bäckdahls skafferi.
Kul att se er, tycker Humle.
Kul att va med er, tycker Dumle.
Tack vare kapten Bäckdahl ni
får se vårt trolleri.
Det är det fetstilta slutet av vers 2 jag är tveksam till. Är det någon som hör något annat än jag?
Ni kan höra låten (och se de uppochnervända hakorna i aktion) här.
P.S. Tips: Förutom att det är roligt och nostalgiskt att se se det supercorniga programmet är det synnerligen nöjsamt att anta respektive roll (Humles och Dumles, menar jag. Tönten Kapten Bäckdahl (tv-chefen på den tiden) kan man skita i, tycker jag. För att liksom stilisera, koka ner det till det viktigaste liksom.). Och så kan man gnabbas om vad som är godast: glass eller korv? På gedigen göteborgska då, givetvis. D.S.
Längst ut på Cabo de Sao Vicente, sydvästligaste udden i Europa, där samlas de, det vackra folket, för att beskåda den undersköna atlantiska solnedgången. Man medbringar vin och pizza, samtalar intensivt och engagerat med varandra om allsköns meningslösheter.
Vad känner de inför naturens skådespel? Inför skönaste, urminnes, oändliga väldigheten?
Vad känner han inför havet, den unge? Vad tänker han?
Jag har alltid undrat vad det har blivit av alla tv-bärare? Ja, ni vet dom där machosnubbarna som gick omkring och spände sig, med armarna som två hängande parenteser vid sidan av (den mycket muskulösa) kroppen. Som om dom burit tjock-tv-apparater hela livet (och var beredda på att lyfta några till när som helst, om så skulle behövas).
Vart har dom tagit vägen? Vad gör dom nu, när det inte finns några tjock-tv:ar längre, utan bara platt-tv?
Igår fick jag svaret. Dom hänger på stränderna, gärna sufarstränder. Driver omkring bara, gör ingen nytta. Som Sun Bums… (eng “bum” = sv “luffare”). Tragiskt egentligen, även om dom håller masken och låtsas som ingenting. Brottas lite ibland, går omkring och visar musklerna.
Här några bilder som bär syn för sägen:
P.S. Det ryktas att sun-bummarna också låtit sig köpas av ett solkrämsföretag, som reklam-maskotar. Ja ja, är man total-pankad så gör man väl vad som helst… D.S.
“Det är livet på en pinne,” brukar det ju heta. Och då ska det vara riktigt bra, förstås det. Men det kunde ju lika gärna heta att det är livet på en bräda. Härligt härligt men farligt farligt… Underbart helt enkelt.
Kaktusar som blommar, det är något visst med det. Taggiga, avvisande, uttorkade står de där i år efter år – och så plötsligt: en underskön rosa blomma slår ut. Det skapar en kontrastrik skönhet som jag mycket förtjust i; det taggiga blandas med det vänaste sköna…
Så här såg den ut i soluppgången:
Tilläggas kan, att även skönhet utan taggar står att finna i denna den bästa av världar – dock klippkärv:
Idag har vi gjort en utflykt en bit norrut längs atlantkusten. Vi besökte en väldigt fin surfingstrand. Omkring 100 nybörjarsurfare lekte med sina brädor i bränningarna. Dock utan att stå på dem, brädorna alltså, mer än max fem sekunder i taget.
Som erfaret surfarproffs ville jag inte göra dem ledsna och avundsjuka till en början, utan ägnade mig mest åt att fredligt inte lukta på blommorna, men väl fotografera dem i alla upptänkliga vinklar, liksom annat fotomatnyttigt.
Men till slut kunde jag inte hålla mig, surfsuget blev för starkt. Raskt hyrde jag mig en bräda och kastade mig med dödsförakt ut i Atlantens skummande bränningar.
Martin fick låna min kamera. Bad honom knäppa några bilder av mig i surfingtagen. Den här blev riktigt skaplig:
Idag laddar vi batterierna i Sagres inför vad som komma skall (vad nu det kan vara). Genom att applicera en reverse-box på laddningskablarna kan man få processen att gå på andra hållet. Man måste bara komma ihåg att låta bilen gå på tomgång medan man reverse-laddar. Annars kan bilbatteriet sugas ut.