Idag fick jag för mig att fotostrosa en smula på St Sigfrids griftegård här i Borås. Det är en stor skogskyrkogård; många små gravstenar utspridda i terrängen. Det finns också minst en kollektiv minneslund, utan några gravstenar alls. Det är ett vackert, kuperat område, med många träd.
Det såg ganska trevligt* ut, tyckte jag. Här kunde man väl tänka sig att ligga nån evighet eller två; antingen i form av ett ruttnande lik, eller i askaform.
Det här livet (som vi håller så kärt) är ju trots allt föga mer än en solkattskort parentes mellan två evigheter, den prenatala respektive den postmortala. Den förstnämnda visade sig förstås då inte ha varit så evig, när allt kommer omkring. Den avbröts ju plötsligt av livet. Den sistnämnda däremot, den postmortala, finns det nog ingen anledning att vänta sig något avbrott av…
Så därför vore det väl inte fel att fundera ett ögonlock på hur man vill ha’t där och då; när man lämnat in alltså, dvs. gått till det land varifrån ingen återvänder, som farsan brukade säga. Eller vandrat till de sälla jaktmarkerna, som indianerna brukade uttrycka saken.
Vilket inte betyder att jag ens ett ögonblick tänkt mer konkret på det postmortala förut. Aldrig i livet vill jag väl gå omkring och tänka på döden? Men nu idag fick jag mig en tankeställare. Bara detta att så många uppenbarligen gått före mig… Hur stor del av alla som har dött förut kan dom som lever just nu vara, måntro? Infinitesimal, tippar jag.
Jaja, tjat tjat, jag kom inte mycket längre än så här i mina funderingar där på kyrkogården. I stället ägnade jag mig åt att ta lite bilder på de små figurer som prydde en del av gravarna, ett slags trädgårdstomteminiatyrer, skulle man kunna säga. Änglar och duvor mestadels, med vissa undantag. Här är några jag skulle kunna tänka mig att rekommendera till mina begravningsentreprenörer när det är så dags:
