Min Blogg

Krig och svält på gång?

Igår stötte jag på en härfågel vid min sedvanliga morgonpromenad. Att se en sådan fågel var en förvarning om kommande krig och svält, trodde man för länge sen. Men jag blev bara glad när jag fick se den. Den är ju så vacker, åtminstone spektakulär. Erik Rosenberg angav i sin Fåglar i Sverige, som en speciell familj, de s.k. praktfåglarna, vilka voro: kungsfiskare, blåkråka, biätare och just härfågel. Deras släktskap bestod såvitt jag förstår bara i att de alla var så ovanligt färggranna, passade liksom inte in i den mer svartvita eller jordnära färgade nordiska fågelfaunan.

Grimasch om morgonen

Den här vaknade jag till idag, på midsommardagens morgon (klicka på låttiteln):

Nu faller dagg och nu stiger sol
Men det kan du inte höra
Du ligger utan blus och kjol
Med läpparna mot mitt öra
Tala nu allvar ber du bestämt
Du skrattar visor och sjunger skämt
Du kan men vill inte göra
En sång om lyckan, den sköra

Nu stiger sol och nu faller dagg
För fattigt folk och för rika
Men lyckan har en förgiftad tagg
Som man bör noga undvika
Hon stannar gärna i några dar
Men när du vill hålla henne kvar
Blir hennes ögon iskalla
Och du blir bitter som galla

Så faller daggen förutan ljud
Och gräs och blader blir våta
Och varje morgon står solen brud
Fast inga brudpsalmer låta
Ann-Katarin du ska veta att
Det finns en lycka som dör av skratt
Men den vill smekas om natten
Och den är stilla som vatten

Stig upp ur sängen, Ann-Katarin
Och lyssna på något viktigt
Det finns ett särskilt slags ädelt vin
Som man bör njuta försiktigt
För om man dricker det utan sans
Förlorar det sin forna glans
Och du får kvar en tom flaska
Och bittra tårar och aska

Den kom till mig i drömmen. Nynnade den lite försiktigt. Kom ihåg 3 av 4 verser utantill utan vidare, efter alla dessa år (40?) sen jag sjöng den sist. Inte illa.

Apropå förra inlägget

Om det var någon som till äventyrs kände igen ordvändningarna i förra inläggets lilla dikt, så låt mig här berätta att de inspirerats av Ute på havet, en dikt av Harry Martinson:

Ute på havet känner man en vår eller en
sommar bara som ett vinddrag.
Den drivande Floridatången blommar
ibland om sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork
in mot Holland.

Jag kom att tänka på dessa rader när jag såg några vänners glada Midsommar-tillrop hemma i Sverige på Whatsappen. Allt det där är så långt borta, här nere i solvindiga Portugal. Min dikt blev en travesti på Harry M:s rader: lika lite som man märker att det är sommar eller vår ute på havet, lika lite märker vi av midsommar här nere.

Skedstork

Midsommar

I Sagres i Portugal
känner man en midsommardag
eller en midsommarnatt
bara som en aning.
Solen i zenit bränner
extra röd en näsa
på midsommardagen,
och barnbarnen ser på tecknad film
om tjuren Ferdinand
hela mörka
midsommarnatten.

Den blå blomman än en gång

Dagen till ära åter några ord om romantikens blå blomma. Dess inkarnation här i Sagres, Algarve, Portugal, visar tydligt att romantik inte alltid bara är vän och ljuv, utan också kan vara vasskantad, med allt vad det kan innebära:

Men den växer där mycket torrt är, och kan tydligtvis klara sig utan regn länge länge (om än inte hur länge som helst).

Forskade återigen nu på morgonen lite grand om den blå blommans romantiska ursprung och bakgrund. Det handlar om den tyske romantiske diktaren Novalis:

Novalispseudonym för friherre Georg Philipp Friedrich Leopold von Hardenberg, född 2 maj1772 i OberwiederstedtSachsen, död 25 mars 1801 i Weissenfels, var en tysk romantisk poet, filosof och novellist. Han kallas ibland “romantikens profet”. (Wikipedia)

Novalis skrev bl.a. diktsamlingen Hymner till natten (sugen på att läsa den) och romanen Heinrich von Ofterdingen.

Här möter man också den blå blomman, symbolen för romantikens oändlighetslängtan. I romanen Heinrich von Ofterdingens hjälte har Hardenberg även gett ett självporträtt. Romanen är en bikt om trånaden och drömmen hos en romantiker, som funnit sig själv men var vilsekommen i världen och vardagen. Hardenberg är en av den tyska romantikens största begåvningar, den mest eteriske och överkänslige av alla i denna krets. Mystiken var för honom en oemotståndlig drift och exaltationen ett nära nog normalt sinnestillstånd.
Den blåa blomman var en symbol Novalis använde i sin diktning, och den blev hans och romantikens kännetecken och symboliserade strävan efter odödlighet. Han avled vid 28 års ålder av tuberkulos.
(Wikipedia)

Tilläggas kan att strävan efter odödlighet går utmärkt väl ihop med att dö av tuberkulos vid 28 års ålder. Romantiska hjältar dör med fördel unga. Desto mer odödliga blir då deras verk…