I huvet på Jörgen T
(när Hildegard av Bingens inte hjälper)
1 kg någonting
1/2 kg någonting annat
100 g suckar
50 g grovkornigt skratt
(eller 25 g finmalet)
1 tsk backtimjan
Formas till runda eller fyrkantiga kakor,
att ätas eller enbart begrundas.
Werner Aspenström i Israpport (1997)
Visst, det eländas hur mycket som helst i världen.
Det är bara alltför övertydligt.
Lätt att upptäcka, enkelt att se.
Och vid 74 har man ju sett en del.
I början blev man smått chockad,
som när jag fick höra
att folk rodde över fågelsjön Draven
när andjakten började
och sköt så många änder de nånsin kunde.
Va fan! Skjuta mina änder!?
Som jag just lärt mig att identifiera
som nybliven (och nyfrälst) fågelskådare!
Kunde det finnas sån ondska i världen?
Ja, tydligen.
Och nu,
efter alla dessa år,
suckar man bara uppgivet.
Inte blir man precis förvånad nå mer.
Det är väl inget att skriva om,
det vet vi ju redan.
Nä nu tänker jag att jag borde
samla ved
till en lovsångsbrasa.
Här gäller det
att hålla stånd
mot sitt eget
tungsinne!
Sjunga sånger om allt det fina
som också finns i världen.
Som kanske inte är lika lätt
att upptäcka.
Jaja, vi får se.
I morgon kanske.
Bakom denna rubrik döljer sig det faktum att jag plötsligt blev så trött på rubriken “Konstrundan”. Jag har haft en serie inlägg på bloggen med denna rubrik: Konstrundan 1-6 (sök i rutan till höger på bloggen, så hittar ni tidigare inlägg). Inget fel på konsten jag visar på, men beteckningen “konstrundan” lät plötsligt alltför käck (stesigt!). Så nu har jag ändrat till Konstpaus, men numreringen låter jag fortsätta, nr 7 således.
I maj 2018 besökte jag Berlin. En av de stora upplevelserna var Käthe Kollwitz-museet. Käthe Kollwitz (1867-1945) var en tysk tecknare, grafiker och skulptör. En helt fantastisk sådan, enligt min mening. Hennes verk berör verkligen. Vanliga teman är människor i nöd och fattigdom, offer för krig och våld. Det senare gör ju hennes verk – som f.ö. förbjöds av nazisterna – alldeles extra aktuella, med tanke på det pågående grymma kriget i Ukraina.
“Neue Wache” i Berlin är en sån där pampig, bombastisk, storvulen byggnad, med associationer till stora riken och mäktiga män (som man kan bli hjärtligt trött på). Och mycket riktigt, här samlade de tyska kaisrarna sina skrytsamma minnesmärken över vunna slag och segrar under 1800-talet. Men under 2:a världskriget bombades det till grus. Det byggdes upp igen på 1950-talet. Och från 1993 gjordes det om till ett central-monument till minne av offren för krig och tyranni. Det vill säga, utanpå ser byggnaden lika pompös och tråkig ut som tidigare, men inuti finns en stor, rund sal med högt till tak. Och mitt i salen står en enda skulptur av Käthe Kollwitz, med inskriptionen: Mor med död son (Mutter mit totem Sohn). Enormt in – och uttrycksfullt; djupt berörande:
Alltihop kan nog också ses som ett tecken på den den tyska statens och dess innevånares strävan att minnas och ta ställning mot sitt krigiska förflutna.
Det är tur att barnbarn Bertil nu uppnått den mogna åldern av 5,5 år, och därmed kan tänkas vara mindre intresserad av farfars missväxta högra stortånagel. När han var sisådär 10 månader ung var han smått fascinerad av detta missfoster till tå, och undersökte det noggrant (se bild nedan). Jag fick den här skadan när jag besprang Stockholm Maraton för senaste (och sista) gången, 2015. Det var regnigt och kallt, och jag hade för trånga skor.
Trodde den var död, nageln, men så var det inte. Den bara växte snett och förtjockades abnormt. Och så har det förblivit, i nästan 10 år. Nageln har ändå inte direkt varit mig någon nagel i ögat, inte förrän nu på slutet. Den började ömma en smula, och djärvdes skava på pektån bredvid.
Så jag fattade det djärva beslutet att uppsöka Trandareds fotvård, på Trandared. Pernilla Johansson, leg. fotterapeut, tog hand om den missbildade nageln på bästa sätt; slipade ner den, petade och putsade, tills den antog ett rosenknoppsliknande utseende (se bild nedan).
Som sagt, barnbarn Bertil behöver inte vara ledsen för detta. Ingen behöver vara ledsen för detta. En glad nyhet mitt i allt elände!
… Oh, that’s all right. I don’t know you too.
Citat från låt av Paul Simon, tror jag. Men vet inte från vilken. Är det nån som vet?
egentligen hade jag tänkt börja plåga er allihop med ett blogginslag under rubriken dagens dikt. jag har nämligen gett mig fan på att börja läsa lite poesi igen. inte för att jag nånsin läst så mycket av den varan (“vara” – usch, fy fan!), men nog läste jag mer förr än nu; lugn, tålamod, koncentration… men så digitalsnubblade jag över en dikt: i’m nobody, som ledde till ett fotografi, som ledde till det ena å det andra…
ok, så här: vivian maier hette en kvinna i usa. hon förde ett undanskymt liv, född i new york, mestadels verksam i chicago, under åren 1926 till 2009. efter sin död blev hon emellertid känd som en utomordentlig s.k. gatufotograf (street photographer). hon hade gått runt på chicagos förortsgator hela livet och knäppt bilder av “vanliga människor”. hon tog emellertid också ett försvarligt antal självporträtt, gärna som spegelbild i skyltfönster.
detsamma haver jag ägnat mig åt, vid sidan om. dvs. då och då har jag knäppt mig själv såsom spegelbild. varför kan man fråga sig…?
må vara hur det vill med den saken (liksom med allt annat), jag såg plötsligt kopplingen mellan dikten i’m nobody av emily dickinson (1830-1886) visavi vivian maiers och mina egna självporträttbilder. först dikten, förtjänstfullt översatt av ers undertecknad:
I’m nobody! Who are you?
Are you nobody, too?
Then there’s a pair of us – don’t tell!
They’d banish us, you know.
How dreary to be somebody!
How public, like a frog
To tell your name the livelong day
To an admiring bog!
Jag är ingen! Vem är du?
Är du ingen, också du?
Då är vi ju ett par – skvallra inte!
Dom skulle driva bort oss direkt, du vet.
Så trist att vara någon!
Så offentligt. Liknar en grodas fjäsk.
Kväker sitt namn hela långa dagen
för ett beundrande träsk!
Och så bildbevisen:
… var jag inte särskilt bra i, när det begav sig. Åtminstone hade jag inte så bra betyg (orättvist mothugg av lärarn, så klart). Men idag, vid pass 74 år ung, genomför jag en heldag i idrottens tecken.
Började med att följa Vasaloppet från första stavtag till sista i förmiddags. Om en liten stund vankas det inte pannekankas – men väl VM i 20 km skiatlon från Tröndelag City. Och inte nog med det, grädden på moset, löken på laxen, pricken över i:et, blir viktig match i La Liga: Barcelona FC (där jag spelat tänkande August på mittfältet i många år) mot Real Sociedad.
Puuh! Inte illa pinkat av denna åldrande trähäst! Men jobbigt förstås. Krävande. Det syns på bilden:
Att se det där ”samtalet” i Vita huset igår gjorde mig extremt upprörd. Blev förbannad och ledsen på en gång, på gränsen till fysiskt illamående.
För vad var det vi såg och hörde? Jo, en ren mobbningssituation, två stora starka, maffiabossen själv plus förste underhuggaren, som mobbar en som är svagare. Beteendet och orden de använde är fullt jämförbara med slag och sparkar mot en som redan ligger.
Den store, fule, fete Trump med hejduk Vance, från det extremt stora, supermäktiga USA som ger sig på Zelenskij, president i ett land som varit i förödande brutalt krig i tre år (egentligen sen 2014) mot en motståndare, överlägsen i kanoner och stridsvagnar och fullständigt hänsynslös mot såväl egna soldater som fienden.
Det var äckligt vidrigt att se…
Och ändå, så enormt imponerande Zelenskij, som behåller lugn och värdighet mitt i allt detta. Trots att han befinner sig i fiendens borg, trots att han inte får tala till punkt – han försöker föra ett normalt samtal. Det gör inte de andra två. De skäller ut honom, trycker ner honom efter bästa förmåga.
Dock måste jag tillstå, att min mycket starka känslomässiga reaktion ändå förbryllar mig en smula. Jag menar, nog är man van att se massvis med elände i teven, både dokumentärt och i allsköns kriminalserier. Men att bevittna detta nakna psykiska våld kändes värre. Och jag var inte ensam i min reaktion, verkligen inte. Hörde reportern Bert Sundströms kommentar i Rapport efteråt exempelvis. Han försökte uttrycka sig lugnt och behärskat, i för mediet passande ordalag, men det var knappt han klarade det. Han hade aldrig sett något liknande, sa han.
Jag tror vi (de flesta) känner starkt, att en värld där grundprincipen är att den starkare alltid har rätt, en värld som styrs av män med totalt maktfullkomliga, empatilösa översittarfasoner – det är ingen god värld, verkligen inte.
Visst, denna typ av beteende är inte så ovanligt på lägre nivå; tänkt på den gängkriminella miljön i Sverige exempelvis. Men nu får vi i direktsänd teve se denna typ av beteende utövas av en av världens mäktigaste män!
Och när man sen vet att mördarsvinet Putin är precis likadan.
Det är inte konstigt att man frågar sig vart världen är på väg…
