Min Blogg

Eller eventuellt, påvens skägg:

Oj oj oj! Högern kör över vänstern!
Aj oj aj! Vänstern kör över högern tebaks!
Fullt med ideologiska skygglappar överallt!
Ingen vill nåt annat än att få så många röster som möjligt!
Och tala om hur bra dom själva är och hur oroliga dom är över att dom andra är så dåliga!
D’ente bra för Sverje…

Jag aktar icke för rov, att för Eder båtnad, kära Bloggörer, publicera ett antal bildliga bilder, som beskriver den politiska situationen i Sverje idag:

• 

• 

• 

är det fult
å tjäna pengar?
är det verkligen det?
nja, ibland kanske
tycker en del
att det finns annat
som är mera värt
än pengar
borde va
iaf

vadåf’nåt, till exempel?
ja, kärlek, till exempel
eller klubbkänsla
i fotboll
exvis

jo
håller med
föregående talare

men det är förstås inte alltid
fult å tjäna pengar
ibland är det fint
ingen kan säga nåt om
att tjäna ihop
nåra bagis
till mat å husrum
lite kläder
kanske därtill
om det är kallt
å ruggigt

så var går då gränsen
mellan när det är
jävligt bra
att gno ihop
till bröfödan
å lite till
till att det blir
jävligt dåligt
å joakim von
ankasej
till en massa
kosing
å lägga
på hög
eller köpa en
ferrari för?

Apropå tidigare inlägg Fotbollen och Mammon…

Ja, vad blir det (obs! felaktig rubriksyftning!; fast jag visste vad jag gjorde…)? Jo, naturligtvis: naturlig dumhet. Människans naturliga dumhet är – liksom hennes intelligens – enorm, och får aldrig underskattas. Den kan, med andra ord, aldrig överskattas (se tidigare inlägg här). I många fall är det naturligtvis inte samma individer som är intelligenta som fan som är dumma som spån. Men det märkliga är, att dessa konträra egenskaper inte sällan kan utmärka en och samma individ. Jag kan ta mig själv som exempel: Å ena sidan kan jag skriva utomordentligt intelligenta blogginlägg (eller hur!), å andra sidan är jag näst intill idiotiskt dum när det gäller att ta mig an någon ny praktisk uppgift. Har mycket svårt med att sy i en knapp, kan med möda maximalt snickra till en fågelholk. Är för dum för att räkna ut hur jag ska göra.

En annan viktig faktor i sammanhanget, för min del liksom för väldigt många andra, är att den lilla förnuftsbaserade intelligens man har så otroligt lätt övertrumfas av emotioner. Känslor kan få en att bete sig hur dumt som helst.

En fråga, förresten, som jag ständigt grubblar på: Hur stor andel av mänskligheten kan betecknas som idioter? 20 procent? 30, 40? Jag vet inte.

Om vi så återvänder till vårt rubricerade fokus: motsatsen till artificiell intelligens, dvs. naturlig dumhet. Låt oss då slå fast följande: Om vi lyckas kombinera artificiell intelligens med naturlig/mänsklig intelligens, då går vi en ljus framtid till mötes. Om vi alltså använder AI på ett intelligent sätt, då är allt gott och väl.

Men om vi gör motsatsen (mer troligt än otroligt, om ni frågar mig), dvs. kombinerar AI med naturlig/mänsklig dumhet, då är risken stor att det brakar fullständigt åt h-e.

Och det värsta är, att AI har potential att utveckla sig själv, utanför vår kontroll, alldeles oberoende av såväl mänsklig intelligens som mänsklig dumhet. Dylika framtidsutsikter får mig att skaka i grundvalarna och glädja mig åt att jag är så gammal att jag nog kommer att kola vippen inom en inte allt för avlägsen framtid. Men mina barn och barnbarn ligger förstås inte lika bra till…

Fick plötslig lust att slå lite på trumman för tänkeboken på en annan flik av denna hemsida. Bloggfliken uppdateras ju så gott som varje dag med nya inlägg, men alla de andra flikarna ändrar sig inte så mycket, och riskerar därför att bli bortglömda. Det är synd, tycker jag. Kasta därför gärna ett öga på: Mina texter, Mina bilder, Min musik, Mina resor eller Mina föredrag, när tillfälle finns och andan faller på. Allihop, inklusive underflikar, är klickbara i menyn längst upp på sidan.

Några pärlor från tänkeboken:

Vad världen behöver är fler ödmjuka genier. Det finns för få av oss. Oscar Levant, amerikansk pianist och kompositör.

Militären, äktenskapet, kyrkan och bankväsendet: Apokalypsens fyra ryttare. Ur Vindens skugga, av Carlos Ruiz Zafón.

Kan man tänka sig något trevligare än ett gemytligt samlag?

En kvinna utan man är som en fisk utan cykel. Gammalt feministiskt slagord.

Aldrig har skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara varit större än nu.

Läser just Vem dödade min fotboll? En uppgörelse med världens mest älskade sport, av Simon Bank (2024). Har bara kommit halvvägs i boken, men det är rätt uppenbart vad författaren menar med bokens titel. Fotbollen är en del av ett samhällssystem som förtrycker och utnyttjar människor; systemet heter ”rasistisk kapitalism, strukturaliserad social ojämlikhet” (s.94)

Därför är det bara helt följdriktigt att det grundkorrumperade Fédération Internationale de Football Association, FIFA, låter sig mutas till att placera VM i fotboll 2022 i Quatar, ett stenrikt oljeland stort som Skåne, utan någon som helst fotbollstradition. Att mänskliga rättigheter inte betyder ett dyft i Quatar, att kvinnor och hbtq-personer diskrimineras, att VM-arenorna byggs av gästarbetare under vidriga förhållanden – slikt är helt irrelevant i sammanhanget. Det enda viktiga är att mutkolvarna i FIFA får sina blodspengar.

Likaså är det helt logiskt att klubbar som Chelsea, PSG, Manchester City, Newcastle etc köps upp av stenrika oligarker, eller rentav läggs beslag på av stater, som just Quatar eller Saudiarabien. Eller att stjärnor som Ronaldo eller Mbappé säljs och köps för miljardbelopp och tjänar astronomiska summor på sitt bollsparkande.

Det är pengarna som bokstavligen styr allt inom den moderna toppfotbollen, precis som i samhället för övrigt. Klubbkänslan försvinner. Stjärnorna samlas i några få rika klubbar. Spelet blir förutsägbart: mest pengar vinner.

Jag håller med om allt det här. Men jag, lika lite som Simon Bank, tror jag, har någon riktigt bestämd idé om vad alternativet skulle vara. Jo, det är inga större problem att beskriva en utopisk sund och rättvis värld, inklusive en fotbollssport på lika villkor. Men hur komma dit? Det är frågan…

Svårt att förstå att det blivit som det blivit, tycker jag inte det är. Svårare då att begripa hur man tänkte för hundra år sen, när det var verkligt fult att tjäna pengar på fotboll. Efter att Gunnar Nordahl blivit proffs i Italien fick han inte vara med i svenska landslaget längre. Det känns onekligen märkligt ur ett nutida perspektiv.

Man fick gärna tjäna pengar på att förvärvsarbete – ja man borde definitivt jobba och tjäna pengar, inte gå sysslolös och vara lat. Men det var alltså fult att tjäna pengar på att syssla med idrott. Varför? undrar man. Vad var den stora skillnaden mellan att spela fotboll för klubb och supportrar, jämfört med att utföra tjänster av andra slag?

Kan det har varit att fotboll, liksom andra idrotter, sågs som en rolig, icke nödvändig lek? Förvärvsarbete däremot, var en plikt. För att göra sin plikt kunde man få betalt, men inte för att leka, det vore omoraliskt.

Det känns som en fjärran, idealistisk och oskyldigt naiv värld det där. Inte minst jämfört med samtidens globala motto, som lyder: Du ska tjäna så mycket pengar du kan, så snabbt som möjligt och med så liten ansträngning som möjligt. Girighet är tidens lösen.

”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid / Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid…” Nja, det gjorde det definitivt inte. Inte om man tänker på spelet, som sådant. Men omständigheterna omkring spelet var på många sätt bättre, åtminstone helt annorlunda.

När det skulle spelas fotboll på Ljungavallen i lilla småländska Broaryd, där jag växte upp, då gick djungeltelegrafen. På något sätt fick man reda på vad som var på gång, utan några mobiler (!), utan några anslag alls, bara genom muntlig spridning. Och så samlades vi, från småknattiga 10-åringar som jag till 40-åriga ungkarlar. Vi delade upp oss i två lag, och så spelade vi världens mest älskade spel, fotboll. Ljungen växte alnshög i utkanterna av ”planen”, om det gjordes mål, dvs. om bollen passerade genom den träram som utgjorde målställning, ja då försvann läderkulan in i skogen, där någon fick leta upp den. Ja, det var tider det…

Jag ser alla avigsidorna med dagens system tydligt, och tycker hjärtligt illa om dem. Men lik förbannat fascineras jag av den suveränt fina fotboll på toppnivå, som spelas av de bästa (och rikaste) lagen. Förälskade mig i Messis, Iniestas och Xavis Barcelona runt 2010 (kanske det bästa fotbollslag som någonsin funnits), och det är en kärlek som håller än.

Det är nog inte bara systemet det är fel på, det är vi människor som skapat det och lever i det. Dock och iofs ock, det människor skapat det kan människor också ändra på. Inte för att jag ett ögonblick tror på’t, men eventuellt vet man aldrig var gäddan har sin gång och haren tar sina språng…

• 

• 

År 2004 skrev Michael Goldhaber, en amerikansk tänkare, en essä som menade att internet skulle forma en ny typ av människa, på samma sätt tryckpressen hade gjort. Homo typographicus skulle ersättas av Homo interneticus, en varelse som fått sitt mentala tillstånd kraftigt förändrat av nätanvändande, som driver ankarlöst utan begränsningar av plats och tid, respektlös mot gamla typer av auktoriteter och ställd inför ett konstant krig om uppmärksamheten. […]

För Homo interneticus är nätet den verkliga världen, det övriga livet utspelas i mörkret bortom skärmens ljus.

Saxat ur en artikel i Kvartal, 19 jan 2025: “Historien kommer att ge Biden upprättelse”, av Ola Wong. Hela texten finns att läsa här.

Såg att Det är så långt och så länge uppnått över 1.000 lyssningar på Spotify. Kan det vara nåt att fira?

Visst, det är en bit kvar till exempelvis Billy Eilish lovely med tremiljarderetthundrafemtiosexmiljonerfyrahundratjugoniotusentrehundraåttionio (3.156.429.389) lyssningar, men va fan, det är bara ett tecken på att folk inte fattat hur bra Soggy är, eller att dom (ni) kanske inte ens upptäckt oss och vår musik. Eller på att vi är mer finkulturella och att det är bara de mest musikaliska och sparsmakade som förstår att uppskatta den soggiska genialiteten.

(Ett tecken på hur sparsmakad jag själv är, är att jag inte är speciellt förtjust i Billie Eilish lovely; däremot uppskattar jag mycket hennes When I Get Older, som har mycket färre lyssningar, blott etthundrasetioniomiljonerfyrahundraåttiotvåtusensjuhundratre (169.482.703)…)

Minns också att texten till Det är så långt och så länge tillkom på ett pressat vis; måste bara komma på nåt, typ… Titeln och refrängen alluderar förstås till Povel Ramels Underbart är kort. Så långt allt gott och väl. Men resten…

Men nu, när jag tittar på the lyrics igen, tycker jag plötsligt att det inte är så dåligt. Ville jag vore den jag en gång var / en liten trädgårdsdvärg som till Idyllien far (knappt en tvärhand hög, hade jag ändå en mycket lycklig barndom…). Eller: Så så vännen min, inte sjunka nu / i sinnesmulnande skymninssol / som sorgsen doft av kaprifol… (visst är det vackert?). Hela texten finner ni här.

Ett tag var jag hjärtligt trött på att spela den här låten (och vi spelar den nästan aldrig nu), men faktum är, att Spotify-versionen blev riktigt bra. Det är en utomordentlig produktion av vår utomordentlige producent Tobias Ruhtenberg. Lyssna bara:

Kommer inte på nåt ikväll, så det får bli en repris. I januari 2022 la jag ut några bilder på Nina Hemmingssons serieskapelser. Skrev också lite roligt om saken (jag har ju en särdeles putslustig humor, eller hur?). Här får ni bilderna igen, dom är bara så j-a bra, enligt min ringa mening (jfr Omar i Ture Sventon).

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•